Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Blodbrist, anemi - Blodbråck - Blodbröd - Blodcirkulation - Bloddroppe - Blodfink - Blodfläckar - Blodfläcksjukdom - Blodfärgämne - Blodförgiftning - Blodgivarcentral - Blodgrupper
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
249
Blodbråck—Blodgrupper
250
visbara symtom utlösas. Sjukdomen
förlöper mestadels med feber och för
småningom till svårartad b. med
åtföljande avmagring, kraftlöshet och död.
Verksamma behandlingsmedel saknas.
Sjukdomen förekommer i Sverige så
gott som uteslutande i Norrland, där
den årl. medför stora förluster.
Blodbråck, blodutgjutning i pungen
hos mannen, vanligen beroende på
blödning inuti ett vattenbråck.
Blodbröd, fodermedel, framställt av
blodmjöl, blandat med kli, gröpe el. dyl.
Blodcirkulation, se Blodomlopp.
Bloddroppe, växt, se Fuchsia.
Blodfink, se Vävarfinkar.
Blodfläckar. För det rättsmedicinskt
betydelsefulla konstaterandet, att
fläckar, t. ex. på klädespersedlar el. vapen,
härröra från blod, begagnar man dels
mikroskopisk påvisning av röda
blodkroppar (i färska b.), dels den kemiska
och framför allt den känsliga
spektro-skopiska påvisningen av blodfärgämne.
För att skilja mellan fläckar av
män-nisko- och djurblod nyttjas den s. k.
biologiska metoden. Om en kanin får
upprepade insprutningar av människoblod,
erhåller dess serum förmågan att precipitera
dylikt blod, d. v. s. att i klara lösningar av
människoblod, men ej av andra blodslag, framkalla
en fällning. Genom att hos olika kaniner inspruta
människoblod, hästblod, nötblod o. s. v. skaffar
man sig en rad för olika arter specifika
precipiterande sera, med vilkas hjälp
man kan fastställa b:s art.
Blodfläcksjukdom, mo’rbus maculösus
Werl-höfii, särsk. hos kvinnor i yngre medelåldern
uppträdande sjukdom, karakteriserad av ökad
blödningsbenägenhet och beroende på för lågt
antal trombocyter. Blödningar i huden samt från
näsans, livmoderns och matsmältningskanalens
slemhinnor äro karakteristiska symtom.
Blodfärgämne, se Blod.
Blodförgiftning, en allmäninfektion av
organismen, då bakterier el. deras toxiner förefinnas
i blodbanorna. Förr skilde man mellan
septi-k e m i och p y e m i, men numera använder
man hellre benämningen pyoseptikemi,
septikopyemi el. sepsis. Då
endast bakterietoxiner, ej bakterierna själva, kretsa
i blodbanorna, talar man om t o x i n e m i.
Vanligen framkallas b. av streptokokker och
stafy-lokokker, men även pneumokokker, gonokokker,
meningokokker, difteribaciller, colibaciller m. fl.
komma i fråga. Allmäninfektionen tager oftast
sin utgång från någon lokal infektionshärd,
varifrån bakterierna föras vidare till kretsjoppet
genom blodbanorna el. genom lymfkärlen. Vid
sådana fall, då man icke kan påvisa någon
utgångspunkt för b., talar man om kryptogen
sepsis. — Det mest konstanta symtomet vid
b. är feber. Hjärtat och kärlsystemet äro ofta
angripna. Ett viktigt symtom äro blödningar
i huden, slemhinnorna och inre organ. B. är all-
0 A B AB
Blodgruppsbestämning. En droppe av det blod, som skall
undersökas, sättes till en droppe yf-serum, resp, en droppe B-serum på
ett objektglas. Inträffar agglutination varken vid A- el. B-serum,
tillhör den undersökte grupp 0. Inträffar agglutination endast
vid B-serum, tillhör den undersökte grupp A. Inträffar
agglutination endast vid yf-serum, tillhör den undersökte grupp B.
Inträffar agglutination vid både A- och B-serum, tillhör den
undersökte grupp AB.
tid en mycket allvarlig sjukdom, som ej sällan
för till döden. I många fall av b., som förut
ansetts som förtvivlade, har man dock numera
i sulfonamidpreparaten och de antibioliska medlen,
t. ex. penicillinet, botemedel, som kunna ge
positiva resultat.
Blodgivarcentral, organisation, vanl. inrättad
i anslutning till lasarett, med uppgift att vid
behov tillhandahålla blod och blodöverföring.
Blodet erhålles från på frivillighetens väg
anmälda blodgivare, som stå till disposition vid
behov.
Blodgrupper. Blodgruppsindelningen vilar på
en immunologisk olikhet mellan olika individers
blod. 1901 upptäckte K. Landsteiner två olika
egenskaper hos normala människoblodkroppar.
Han kallade dessa A och B. Det befanns, att
en person hade antingen A, d. v. s. var vad man
numera kallar A-gruppare, el. B, s. k.
B-grup-pare, el. också ingendera, 0-(noll-)gruppare.
Denna indelning i b. grundas på egenskaper hos
blodet, som göra, att blodkropparna
sammanklum-pas, agglutineras, om blod av en grupp blandas
med blod av annan grupp (isohemagglutination).
Den agglutinerande förmågan hos den senare
gruppens blodserum tillskrives agglutininer, som
kallas a och P, allteftersom de verka på A- el.
B-blodkroppar. Vilken blodgrupp en person
tillhör kan avgöras genom att hans blod blandas
med serum från en A- och en B-gruppare. På
grundval av Landsteiners forskningar ha senare
ytterligare 3 blodgruppssystem konstaterats.
Blodgruppsindelningen har fått stor betydelse
för medicinen, rättskemien, antropologien och
delvis även för juridiken. Före dess upptäckt
kunde blodtransfusion icke utföras utan livsfara
för mottagaren. Vid rättskemiska undersökningar
av blod på kläder och föremål kan man genom
bestämning av blodgruppen utesluta, att blodet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
