Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ferrero, 1. Guglielmo - Ferrero, 2. Gina Lombroso- - Ferrero, 3. Leo - Ferret, Col - Ferri, Enrico - Ferricyankalium - Ferrières - Ferriföreningar - Ferrit - Ferro - Ferrocyankalium
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
333
F erret—F erro cyankalium
334
(1919), en samling tal
socialvetenskapens områden. Bland hans tidigare
arbeten märkes ”La donna delinquente” (utg. 1893
av Lombroso och F. gemensamt). F :s
psykologiska och sociala intressen framträda starkt
jämväl i hans huvudverk, ”Grandezza e decadenza
di Roma” (5 bd, 1902—07; övers, till flera
språk; på sv., ”Rom, dess storhet och förfall”,
bd 1—5, 1921—24), som sträcker sig från Sullas
död till Augustus’ bortgång. F. upptog ämnen
från kejsartiden i mindre skrifter, t. ex.
karaktärsteckningar av ”Romerska kejsarinnor” (sv.
övers. 1913; först utg. på engelska; på italienska,
”Le donne dei cesari”, 1925) och översiktliga
förstudier över ämnet ”La ruine de la civilisation
antique” (1921; sv. övers., ”Den antika
civilisationens undergång”, 1927). På sv. föreligger även
”Den latinska anden och den moderna världen”
och uppsatser, riktade
mot nutidens böj else
att sätta kvantitet över
kvalitet, att uppoffra
det latinska
kulturarvet med dess krav på
måttfullhet, klarhet
och skärpa. Tills, m.
Corrado Barbagallo
skrev F. en mera
handboksartad
sammanfattning av Roms
historia, ”Roma
anti-ca” (3 bd, 1921—22).
Till hans senaste
skrifter höra ”La tragedia
della pace” (1923; sv.
övers, s. å.), en kritik av Versaillesfreden, och
”Da Fiuma a Roma” (1923; ”Four years of
fascism”, 1924). Postumt utgavs ”Pouvoir”
(1943; ty. övers. ”Macht”, 1944).
F :s styrka som historiker ligger icke i
källforskningens djup och självständighet, men han
äger en utpräglad förmåga av levande skildring,
stödd på skarpsinnig psykologisk analys och klar
uppfattning av de sociala motsatser och
ekonomiska förändringar, som ligga under de politiska
stridernas skiften. Stundom går han för långt i
denna riktning liksom i sina jämförelser mellan
dåtida och nutida samhällsföreteelser, och hans
emellanåt halvt mystiskt färgade förkunnelse av
tillvarons eviga lagar får kanske i vissa
sammanfattande satser en prägel av alltför enkel
fatalism. I F :s huvudarbete förtjäna påpekas
hans hävdande av Lucullus’ stora insats som
skapare av den romerska ”imperialismen”, hans långt
drivna reaktion mot Mommsens Ceasardyrkan
och hans teckning av Augustus’ politiska verk
som i vidsträckt mån en verklig republikansk
restauration.
2) GinaLombroso-F., den föreg:s hustru,
författarinna (1877—1944), dotter till C.
Lombroso. Dels tills, m. fastern Paola Lombroso, dels
ensam skrev hon ypperliga biogr. över fadern
(1906 och 1915) samt omarbetade dennes och
makens arbete ”La donna delinquente” (1915;
flera uppl.). Dessutom har hon publicerat
självständiga, mycket lästa studier i kvinnopsykologi.
3) Leo Cesare Vincenzo F., de föreg:s son,
italiensk-fransk skriftställare (1903—33). F :s
produktion omfattar dramatik, lyrik, essäer m. m.
Hans lyriska diktning är samlad i ”La catena
degli anni” (1939). I samarbete med sin fader
utgav F. 1924 ”La palingènesi di Roma”, en
historiografisk studie över de latinska
historieskrivarna, och 1926 ”Julius Cäsar”. 1928 reste F.
till England, som han skildrade i ”Le secret de
1’Angleterre” (tr. 1941), och 1929 bosatte han sig
i Paris, där han publicerade avh. ”Léonard de
Vinci ou 1’æuvre d’art” (1929), som, försedd med
förord av Paul Valéry, väckte livlig diskussion.
Han skrev vidare det satiriska skådespelet
”Angé-lica” (uppf. i Paris och London; tr. 1934), F:s
mest betydande skönlitterära verk, en rad essäer
över Italiens litteratur och politik, samlade i
”Me-ditazioni sulFItalia” (1939), och ”Paris, dernier
modèle de 1’Occident” (1932). 1932 erhöll F. ett
Rockefeller-stipendium och flyttade till U.S.A.,
där han skrev ”Amérique, miroir grossissant de
1’Europe” (tr. 1939), en kritik av amerikansk
kultur, ”Espoirs” (tr. 1935), första delen i en
planerad romancykel med motiv från det moderna
Italien, och ”Désespoirs” (tr. 1937), en saml.
prosapoem. På väg till Kina avled F. vid en
bilolycka i Mexico 1933. — Litt.: Gina
Lombroso-F., ”L’éclosion d’une vie” (1938).
Ferret, Col [kål färä’], alppass mellan
Rhönes och Pos flodsystem, 2,536 m ö. h., ö. om
Mont Blancmassivet, på gränsen mellan Italien
och Schweiz.
Fe’rri, Enrico, italiensk rättsfilosof (1856
—1929). Han var 1881—94 prof, vid flera
italienska univ., avsattes som socialist av Crispi, blev
sedermera advokat i Rom och 1909 prof, vid
där-varande univ. 1886 blev F. led. av
deputeradekammaren och var där länge en av
socialdemokraternas mest framträdande ledare. F. räknas
jämte Lombroso och Garofalo som grundläggare
av den italienska kriminalistskolan, enl. vilken
varje brottslig handling med nödvändighet
framgår ur brottslingens nedärvda karaktär och den
yttre omgivningens påverkan. Sin uppfattning av
brott och straff har F. framlagt i ”Sociologia
criminale” (1884; 5 :e uppl. 1929—30) och
”L’omi-cidio-suicidio” (5:e uppl. 1925).
Ferricyänkälium, dets. som
kaliumferricya-nid, se Blodlutsalt.
Ferrières [färjä’r], slott, 32 km ö. om Paris.
På F. hade konung Vilhelm I av Preussen sitt
högkvarter 19 sept.—5 okt. 1870, och där
underhandlade Bismarck och J. Favre 19 och 20 sept.
om vapenvila.
Ferriföreningar, se Järnföreningar.
Ferrit, i stål förekommande metaral, som
består av mer eller mindre rent a-järn.
Fe’rro, sp. Hierro, den sydvästligaste av
Kanarieöarna; 275 km2, 9,000 inv. F. är uppbyggt
av basalt och stiger brant ur havet (högsta
toppen 1,415 m). — Emedan F. ansågs vara Gamla
världens västligaste punkt, lät Richelieu 1634
draga nollmeridianen över F.
Ferrocyänkälium, dets. som
kaliumferrocya-nid, se Blodlutsalt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
