Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Internationella fjärrförbindelseunionen (ITU) - Internationella flyktingorganisationen (IRO) - Internationella fredsbyrån - Internationella fördrag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
93 Internationella flyktingorganisationen—Internationella fördrag 94
grundlag och reglerar användningen av de
elektriska korrespondensmedlen, telegraf, telefon,
bildtelegraf, television m. m., för trafik länderna
emellan. Unionen, tidigare benämnd
Internationella telegrafunionen, räknar
sitt ursprung från 1865, då den första
konventionen, omfattande flertalet stater i Europa,
undertecknades i Paris.
Internationella flyktingorganisationen (eng.
International Refugee Organisation, förk. IRO),
organisation för flyktinghjälp, bildad enl. beslut
av FN:s generalförsamling (dec. 1946). I. skulle
övertaga UNRRA:s verksamhet till förmån för
flyktingar och displaced persons samt inom sig
uppta den äldre Intergovernmental Committee on
Refugees. T. v. fungerade dock endast en
förberedande kommission, Preparatory Commission
for the International Refugee Organisation
(PCIRO). Först sedan stadgat antal stater (15)
hade ratificerat överenskommelsen i aug. 1948,
kunde I. fullt konstitueras. Trots finansiella
svårigheter förmådde emellertid PCIRO redan V7
1947 efterträda UNRRA utan avbrott i det
löpande hj älparbetet. I UNRRA :s flyktingläger
funnos vid denna tidpunkt mer än 600,000
personer. PCIRO fick dessutom ansvar för flera
hundra tusen flyktingar, vilka icke rymdes i dessa
läger, samt för hundratusentals
förkrigsflykting-ar. Högkvarteret upprättades i Genève, och
byråer öppnades i ett stort antal länder. En stab
på inalles 1,700 personer anställdes. Under i:a
verksamhetsåret juli 1947—juni 1948
repatriera-des 51,000 personer och sändes till nya
hemländer 205,000, vilka icke kunde repatrieras. T. o. m.
febr. 1949 hade inalles c:a 400,000 flyktingar och
displaced persons flyttats och placerats.
Internationella fredsbyrån (fr. Bureau
International permanent de la paix), är ett organ för
ett samordnande av de folkliga fredsrörelserna i
världen. Den tillkom efter beslut av den
internationella fredskongressen i Rom 1891 på
initiativ av dansken F. Bajer och på framställning av
schweizaren E. Ducommun, som blev dess förste
föreståndare. Byrån började sin verksamhet V12
1891 och fick sina stadgar fastställda 28/s 1892.
Dess uppgift är att förbereda och organisera
allmänna årliga fredskongresser, verkställa deras
beslut, göra tjänst som en upplysnings- och
propagandacentral samt vara ett mellanled mellan
olika institutioner o. a., som arbeta för
fredsrörelsen. Enl. nu gällande organisationsplan är I:s
beslutande organ en generalförsamling, som skall
sammanträda varje år. I. ledes av ett råd på
högst 60 medl., vari varje ansluten stat får ha
upp till 5 medl. 1910 erhöll I. Nobels fredspris
som en grundfond för sin verksamhet. Denna var
först förlagd till Bern men är sedan 1924
förlagd till Genève.
Internationella fördrag, överenskommelser
mellan stater, i regel avseende
folkrättsförhållanden. I. ha många olika, ofta mer el. mindre
tillfälligt anbragta benämningar: traktat
(Ver-saillestraktaten 1919), konvention
(Haag-konventionerna 1899 och 1907,
Stockholmskon-ventionen 1948 till civilbefolkningens skydd i
krig), deklaration (Parisdeklarationen 1856),
pakt (Briand-Kellog-pakten 1928), protokoll
(Genèveprotokollet 1925), akt (generalakten
1928) o. s. v. Som gemensam beteckning för
alla slag av i. brukar ofta användas termen
traktat (fr. traité, eng. treaty). Namnet har
dock ingenting att betyda för i:s rättsliga
innebörd. I. kallas bilaterala, om de ingåtts
mellan två stater, multilaterala el.
kollektiva, om parterna varit flera. Särsk. de
sistn. utgöra en viktig källa för folkrätten. L, som
endast gäller mellan de kontraherande makterna,
kallas slutet; är det avsett att biträdas även
av andra än de ursprungliga undertecknarna, de
s. k. signatärmakterna, benämnes det
öppet. Den sedvanliga formen för ett i. är, att
det börjar med en inledning (préambule),
angivande namnen på de ”höga fördragsslutande
parterna” och deras befullmäktigade ombud samt i
regel traktatens föremål och syfte. Därefter
följer själva innehållet, oftast indelat i artiklar.
Avslutningen brukar innehålla bestämmelser om
ikraftträdande och varaktighet, ev. förbehåll o.
dyl. I. avslutas i princip mellan vederbörande
makters statsöverhuvuden men komma i regel till
stånd genom underhandlingar mellan därtill
befullmäktigade ombud. Allteftersom enighet
därunder nås om en artikel, ”paraferas” denna, vilket
betyder, att ombuden teckna sina initialer på det
godkända utkastet och därigenom preliminärt
godtaga detta. Vid kollektivtraktater brukar endast
ett originalex. utfärdas. Detta ex., som sedan
gammalt plägat vara avfattat på franska, under
de senare årtiondena ofta även på engelska,
förvaras hos den stat, där underhandlingarna ägt rum.
Nästa led i i:s tillkomst är
ratifikationen, d. v. s. statsöverhuvudets skriftliga
godkännande. En sådan är dock icke ovillkorligen
nödvändig. Ratifikationen sker genom att
traktaten underskrives av statsöverhuvudet med
kon-trasignation av utrikesministern. I många staters
författningar finnas bestämmelser om att
ingåendet av traktater i viss utsträckning kräver
medverkan av folkrepresentationen el. godkännande
genom folkomröstning. Det sista ledet i i:s
tillkomst är, att ratifikationsdokumenten utväxlas el.
deponeras i utrikesdepartementet i den stat, där
avtalet tillkommit, varefter ett protokoll
uppsät-tes över vad som förevarit. Med
ratifikationsväx-lingen el. ratifikationsdepositionen anses traktaten
vara för de avtalsslutande makterna bindande.
I. beröra olika områden av staternas
verksamhet. I första hand må nämnas politiska
traktater. Bland dem spela allians- och
garantitraktater å ena sidan, non-aggressions- och
neu-tralitetstraktater å den andra en stor roll.
Genom en allianstraktat förplikta parterna
sig till ömsesidigt bistånd i krig. Om en
vänskaplig politisk samverkan användes ofta
uttrycket entente, stundom med adj. cordiale, och
om gemensamt krigsdeltagande utan formlig
allians har även brukats beteckningen association.
En garantitraktat avser i mots. till
allianstraktaten icke ömsesidigt utan ensidigt
bistånd. Genom en nonaggressionstraktat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
