Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Istider el. glacialtider - Istorp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
217
Istider—Istcrp
218
i sedimenten härifrån visar, att vattnet vid denna
tid varit starkt utsötat. Enl. vad strandlinjer och
sediment ange, upptog t. ex. det nuv. Kaspiska
havet stora områden av trakterna i n. och ö.
Liknande var fallet med områden i Sahara samt
Asiens, Amerikas och Australiens öknar.
Isens herravälde under denna tid har
emellertid ej varit enhetligt utan avbrutet av perioder,
interglacialperioder, med klimat t. o. m.
mildare än det nuvarande. Man är numera ganska
ense om, att det existerat fyra istider,
avbrutna av interglacialer.
I Sverige ha på åtskilliga platser över varandra
liggande moränbäddar konstaterats, spec. gäller
detta s. Skåne. Om dessa tillhöra olika istider
■el. blott äro oscillationer av samma is, kan ej
ännu anses fastslaget. Rörelseriktningarna ha
emellertid varit mycket olika såsom framgår av
ledblock och isräfflor.
Det sista istäckets avsmältningstid i
Fennoskan-dia kallas senglacialtiden. Enl. De Geer
delades detta skede i 3 avd.: 1)
daniglacial-tiden, varunder isranden drog sig tillbaka
ganska långsamt från n. Tyskland och de danska
öarna till s. Skåne, 2) gotiglacialtiden
med en isrecession av 50—100 m per år till de
stora ändmoränstråken i s. Norge, mell.
Sverige och Salpausselkä i Finland. Efter ett
uppehåll och ev. en framryckning skedde återtåget
.av isranden under 3) finiglacialtiden med
300—400 m per år norrut, till dess att isen blivit
så uttunnad, att en stor issjö, den centra
1-j ä m t s k a issjön, som stod uppdämd mellan
fjällen i v. och isen i ö., bröt genom
landisres-ten på dess smalaste del vid Stugun i Indalsälvens
dalgång. Vid tappningen medsopades grus och
sand (glacialsand), som avsattes i dåvarande
Östersjön. Denna katastrof, som inträffade omkr.
8,700 år f. Kr., är märkbar vida omkring genom
sitt ”tappningsvarv” i de varviga sediment, som
under isavsmältningen avsatts utanför iskanten
och som ligga till grund för bestämning av den
sen- och postglaciala tidens längd. Efter
tappningen vid Stugun börjar den postglaciala
tiden (enl. De Geer), varunder klimatet snabbt
förbättrades.
Vid landisarnas avsmältning gjorde sig samma
iso- och eustatiska faktorer gällande som vid den
begynnande nedisningen, fast i motsatt ordning:
•då vattnet från landisarna återbördades till havet,
steg havsytan. Inom områden, som ej
nedpressats av landis, nådde den in över högre belägna
•delar av kontinenterna. I trakter, där istrycket
lättade snabbare än havsytan steg, blev
förhållandet det motsatta: torrläggning av havsbottnar och
höjning av tidigare strandmärken, kraftigare ju
starkare höjningen var. Härigenom kunde vikar
av världshavet avsnöras till inhav och sedan
genomlöpa sin egen utvecklingshistoria. Så har
fallet varit med Östersjön under sen- och
postgla-•cialtid.
Istidernas orsaker äro ej med någon grad av
visshet kända. Tydligt synes vara, att jordens
klimat sedan långt tillbaka i den geologiska
tidräk-ningen periodvis växlat mellan varmare, plioterma,
och kallare, mioterma, tider, de senare ofta
skärpta till verkliga istider. Den kvartära i. är m. a. o.
ej något exceptionellt och knappast något resultat
av den fordom befarade, pågående avkylningen
av jordklotet. Ingen av de hittills framställda
hypoteserna förklarar i. till fyllest. Bekant är S.
Arrhenius’ kolsyreteori, innebärande, att
ökning el. minskning av kolsyrehalten i atmosfären
— vilket kan bero på frekvensen av den
vulkaniska verksamheten, den kemiska vittringen,
växternas assimilation m. m. — betyder ökad, resp,
minskad selektiv absorption hos denna. Den av
W. Ramsay framställda relief teorien
grundar sig på erfarenheten, att mioterma perioder,
vanligen istider, inställa sig under och strax efter
bergskedjeveckningar, s. k. orogena faser, då
jordytans relief m. a. o. är som mest bruten och
höglanden äga sin största höjd och utbredning, över
dessa blir värmeutstrålningen på gr. av
luftför-tunningen abnormt stark med åtföljande
värmeförlust och temperatursänkning för jordklotet i
dess helhet. Detta leder till nedisning först av de
högre bergstrakterna, sedan småningom av de
lägre på gr. av allmän sänkning av snögränsen.
Härmed kunna därjämte samverka förändringar i
solens egen värmeutstrålning.
Litt.-. C. Caldenius och R. Sandegren, ”Vårt
land under och efter istiden” (1925); E. Antevs,
”The last glaciation” (1928); P. Woldstedt, ”Das
Eiszeitalter” (1929); R. F. Flint, ”Glacial
geo-logy and the pleistocene epoch” (1947).
Istorp, socken i Älvsborgs län, Marks härad,
vid Hallandsgränsen i v., Viskan i n. v. samt
Lillån och sjön Fevren i ö.; 45,82 km2, 881 inv.
(1952). Bördiga dalslätter utmed vattendragen,
f. ö. kuperade skogstrakter. 1,529 har åker;
gammal kyrka, tillbyggd 1805. Ingår i I:s, öxnevalla
och Horreds pastorat i Göteborgs stift, Marks
SISTA ISTÄCKETS
AVSMÄLTNING
Huvudskeden och
tideräkning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
