Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italien - Vapen och flagga - Förhistoria - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
241
Italien
242
murkrona och en corona navalis. Enl. samma lag
är handelsmarinens flagga som
krigsmarinens men utan krona och med Markus-lejonet
hållande bok i st. f. svärd.
Förhistoria. Spåren av mänsklig bebyggelse i
I. gå tillbaka till den äldre stenålderns
tidigaste perioder, chelléen och moustérien, då
ett varmt klimat rådde och I. var landfast
förenat med Afrika. Från yngre paleoliticum,
Nordeuropas sista istid, ha bl.a. i Grimaldigrottorna
nära franska gränsen gjorts rika fynd,
tillhörande den kulturtyp, som i Frankrike kallas
aurignacien. Den äldre stenålderns sista fas,
magdalénien, saknas i I., och i stället fortlever
liksom i Nordafrika och stora delar av Spanien
den yngre form av aurignacien, som brukar
kallas capsien. — Den yngre stenålderns
åkerbrukskultur är i I. ganska rikt företrädd och
splittrad i en mängd särformer, vilka emellertid
kunna fördelas geografiskt på två huvudgrupper,
en n. och en s. Kronologiskt innefattar den
neolitiska tiden i I. två större skeden; under
det yngre började föremål av koppar att
användas, och skillnaden mellan det n. och det s.
kulturområdet fördjupades. Liksom under
paleoliticum användes grottor och bergskrevor som
bostäder, men därjämte började man nu uppföra
rundhyddor av flätverk, i regel med golvet
nedsänkt under markytan, en hustyp, som var den
förhärskande i L, ända till dess den grekiska
högkulturen på 6oo-talet f. Kr. började vinna
insteg. Norditaliens viktigaste fyndplats från
neo-liticums sista tid (omkr. 2000 f. Kr.) är
Reme-dello, s. v. om Gardasjön, som givit namn åt en
begynnande metallkultur, där enkla redskap och
vapen av koppar samt smycken av silver
förekomma. Rikare och mera utvecklad trots större
metallfattigdom är den med Remedello ung.
samtidiga kulturen i Syditalien, med vilken också
kulturen på Sicilien och Sardinien är besläktad.
Här påträffas en rik och varierande keramik,
befästa byar och såväl byggda stenkammargravar
som i klippan uthuggna gravkammare. — Den
egentliga bronsåldern börjar i I. omkr. 1500
f. Kr. el något tidigare och företrädes på
fastlandet av tre större kulturkretsar,
pålbyggnads-kulturen vid de norditalienska sjöarna,
terramara-kulturen, vars centrum är landskapet Emilien
mellan Po och Apenninerna, samt en tredje
kulturkrets, som omfattar större delen av halvön och
som numera kallas den apenninska kulturen.
Denna fortsätter liksom pålbyggnadskulturen
traditionerna från den neolitiska tiden med de olikheter,
som betingades av den högre utvecklade tekniken
och de allt livligare förbindelserna med utlandet.
Terramarakulturen synes däremot vara ett nytt
inslag i I. med starka förbindelser åt n. ö., till
Donauområdet. över huvud taget gäller för
bronsålderskulturen på I:s fastland, att den
hänger intimt samman med motsv. företeelser i
Centraleuropa och i förvånande ringa
utsträckning är påverkad av högkulturerna i
Medelhavsområdet, trots att ett flertal fynd av mykensk
keramik från Syditalien ge vid handen, att
köpmän från Grekland redan nu besökt I. och
san
nolikt anlagt handelsfaktorier där. En helt
annan bild visa bronsålderskulturerna på Sicilien
och Sardinien. Även här kan man konstatera
sambandet med äldre kulturformer, men i skarp
motsats till fastlandet tillhöra öarna nu
Medelhavets rikare värld. Siciliens bronsålderskultur
var ganska högt utvecklad och hade livliga
förbindelser österut. Sardinien hade rent av sin
kulturella storhetstid under bronsåldern; där
blomstrade då en intressant kulturform, framför allt
karakteriserad av en egenartad byggnadskonst,
vars mest betydande monument är nuragherna,
fästningstorn av sten i två våningar. —
Järnålderns början i första tredjedelen av sista
årtusendet f. Kr. sammanföll i I. med en
fullständig förvandling betr, såväl kulturförhållanden
som befolkning. I de stagnerade
bronsålderskulturerna på I :s fastland bröto nu helt nya
kulturformer in, varigenom I. upphörde att vara en
ytterprovins i det mellaneuropeiska
bronsålders-området och i stället drogs in i det mediterrana,
av grekisk högkultur dominerade sammanhanget.
De nya kulturformerna uppburos till största
delen av nya folkgrupper, kommande dels från
n. ö., dels från ö. I den arkeologiskt påvisbara
invandringen från n. ö. vill man se de
indo-europeiska italiska folkens ankomst; österifrån
kommo etrusker och greker och med dem den
orientaliskt påverkade arkaiska grekiska
kulturen. Sicilien blev en grekisk kulturprovins,
bortsett från v. spetsen, där fenicier från Kartago
satte sig fast. Kartagerna ockuperade också
Sardinien och gjorde slut på nuraghkulturen där.
Då den grekiska kolonisationen även för I:s
fastland betydde inledningen till den historiska
tiden, blev järnåldern som förhistorisk period i
I. mycket kortvarig, men fornsaksmaterialet är
överväldigande rikt och kvalitativt högtstående.
De äldsta fynden härstamma från de s. v.
kustlandskapen, men det största intresset i den
vetenskapliga diskussionen har ägnats mell. och
n. I :s s. k. villano vakultur och de problem, som
knyta sig till denna, bl. a. dess förhållande till
den etruskiska kulturen. Stor uppmärksamhet har
också gravskicket tilldragit sig, och man har
velat lägga utbredningen och den jämsidiga
förekomsten av likbränning och jordande av de döda
till grund för vittgående slutsatser av
kulturhistorisk och etnografisk art. Diskussionen kring
dessa problem är icke avslutad. Från
Norditaliens järnålderskultur med dess berömda centra
i trakten av Bologna och Este ha starka
inflytelser gått norrut, till Hallstatt, och därifrån vidare
till mell. och n. Europa.
Historia. Gamla tiden. I. uppvisar under
årtusendet f. Kr. i etnografiskt avseende en
synnerligen brokig karta. Längst i n. v. finna vi
ligurerna, vilka av I:s folk torde kunna göra
anspråk på att vara de där tidigast bosatta. Längst
i n. ö. bodde venetern a, som anses tillhöra
den illyriska stammen; dit räknas också s. ö. I:s
bebyggare, j apygerna. En stam på Sicilien,
sikanerna, har ansetts vara iberisk. Om dessa
folks invandring till I. saknas alla
underrättelser. De etnografiskt obestämbara etruskerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
