Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Italiens fornspråk - Italienska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
259
Italienska litteraturen
260
genom historiska förhållanden kom i beröring.
Etruskiskan är bekant genom uppgifter hos
klassiska författare, stycken av en handskrift och
(huvudsakligen) inskrifter. Handskriften (från
Egypten, trol. i :a årh. f. Kr.) utgöres av
mumiebindlarna i museet i Zagreb, remsor av ett med
bläckskrift i tvärstående kolumner försett avlångt
linnestycke. Av inskrifterna äro de flesta funna
i det egentliga Etrurien, andra i olika delar av
Italien och enstaka utom landet. De äro vanl.
helt korta. De äldsta inskrifterna torde gå åtm.
så långt tillbaka som till omkr. mitten av
600-talet f. Kr., de yngsta torde härröra från slutet
av 1 :a årh. f. Kr. (el. obetydligt senare).
Alfabetet är av västgrekiskt ursprung.
Då alla bokstavstecknen äro bekanta och orden
oftast särhållas genom interpunktion, erbjuder
dechiffreringen av nöjaktigt bevarad etruskisk
text inga svårigheter. Annorlunda är det med
tolkningen. De positiva resultaten, visserligen
fragmentariska men ingalunda obetydliga, ha
huvudsakligen vunnits genom studium av en
föreliggande text i dess sakliga sammanhang
(gravskrifter, gåvodedikationer o. s. v.) och av därmed
jämförliga texter. Om etruskiskans ljudsystem har
man sålunda bildat sig en rätt god föreställning.
I fråga om nominalböjning, pronomina och
räkneord ha även framkommit åtskilliga fakta.
Ord-och stambildningen är huvudsakligen känd vid
namnen. De etruskiska ord, vilkas betydelse är
någorlunda säkert bestämd, uppgå till inemot 200.
Litt.: R. S. Conway, J. Whatmough och S. C.
Johnson, ”The Prae-Italic dialects of Italy” (3
bd, 1933); C. D. Buck, ”A grammar of Oscan
and Umbrian” (1904); F. Muller Jzn,
”Altitali-sches Wörterbuch” (1926); M. Pallottino,
”Elementi di lingua etruscal” (1936). Tidskr. Studi
etruschi började utgivas 1927.
Italienska litteraturen. Italien var under
medeltiden ej i fullt samma grad som v. Europas
övriga länder utsatt för starka välvningar. Den
latinska kulturen bibehölls i någon mån. På grund
härav höll sig latinet, landets fornspråk, segare
kvar som alla bildades vanliga skriftspråk. All
litteratur författades sålunda på latin. Samtidigt
uppblomstrade i olika delar av Frankrike en rik
episk och lyrisk poesi på folkspråket, vilken fullt
motsvarade tidens smak. Denna poesi gjorde på
1200-talet sitt intåg i Italien. Den episka
föredrogs av vandrande franska yrkessångare och
infödda italienare på ett egendomligt blandspråk,
fransk-italienska, i n. Italien. Trubadurernas
konstlyrik åter krävde en högre stilistisk
utbildning, och först vid kejsar Fredrik II :s hov på
Sicilien började man utöva trubadurisk diktkonst
på landets eget språk. Här utbildades sonetten.
Guido Guinizelli(d. 1276) gav första
uppslaget att åt de från Provence och s. Italien
hämtade diktarterna ge ett djupare innehåll. Så
uppkom il dolce stil nuovo, som i Dante fick sin
främste representant. Dessutom skrevs på landets
språk även didaktisk poesi. På detta område
intager Brunetto Latinis (d. 1295)
visions-dikt ”11 tesoretto” en framstående plats. — Den
populärt asketiska diktning, som stod i samband
med den av Franciscus av Assisi (d. 1226)
framkallade starka religiösa rörelsen, fick sitt mest
medryckande uttryck i Jacopone da Todis
(d. 1306) fromma växelsånger, ur vilka det
liturgiska dramat på folkspråket framgick.
Dante Alighieri (1265—1321), P e t r a
r-ca (1304—74) och Boccaccio (1313—75)
skänkte den italienska litteraturen en lyftning av
bestående värde. De utbildade den toscanska
dialekten till ett fint och böjligt skriftspråk.
Den högre bildningens representanter
koncentrerade sitt arbete på att så fullständigt som
möjligt tillägna sig Roms och Greklands litterära
kultur. De s. k. humanisterna slöto sig
tillsammans i lärda sällskap, akademier, av vilka de i
Rom, Florens och Neapel voro de förnämsta; de
samlade och kopierade antika handskrifter och
grundläde Italiens högt ansedda bibliotek. Bland
författarna under senare hälften av 1400-talet må
nämnas Loren z o de’ Medici (d. 1492),
som skrev ledig och behaglig lyrik och dramatik,
Angelo Poliziano (d. 1494). vars
”Or-feo” är det första italienska profandramat samt
Jacopo Sanna zzaro (d. 1530), vars
främsta italienska diktverk är herderomanen
”Arca-dia”. Det nordfranska episka stoffet gjordes till
föremål för mera konstnärlig behandling av L u
i-gi Pulci (d. 1484) och Boj ar do (d. 1494),
vilka hämtade stoff från Karlssagan och brukade
den för epos sedan dess bibehållna versformen
ottave rime. Bland prosaförfattarna märkas
Leon Battista Albert i (d. 1472) och
Lionardo da Vinci (d. 1519).
Den föregående generationens strävan mynnar
i renässansens avslutningsskede ut i den antika
klassicitetens omdaning till fullt nationell. Från
denna period förskriver sig Ludovico A r
i-ostos (1474—1533) episka dikt ”Orlando
furioso”, som uttrycker renässansens livsglädje och
syn på världen. Bland de få, som visade kraft
och ursprunglighet inom lyriken, står främst
Michelangelo Buonarroti (d. 1564).
Tidens märkesmän inom prosan äro
hävdatecknarna Niccolö Machiavelli (d. 1527)
och Francesco Guicciardini (d. 1540).
Greve Baldassare Castiglione (d.
1529) vann med sin skildring av en fulländad
hovman, ”11 libro del cortegiano”, välförtjänta
lovord. Benvenuto Ce 11 ini (d. 1571)
lämnade i sin självbiografi en ofta brutalt uppriktig
skildring av en renässansbohems förhållanden.
Den dramatiska litteraturen räknade under
denna period många representanter, bland dem
Giangiorgio Trissino (d. 1550), vars
största förtjänst torde vara, att han i dialogerna
använde rimlösa elvastavingar, endecasillabi
sciolti. Komediförfattare voro bl. a.
Machiavelli och den mångfrestande Pietro Ar
e-tino (d. 1556). Lustspelsförfattare var
Giovanni Maria Cecchi (d. 1587). Mera
livskraftig och populär än den litterära
komedien var den improviserade konstlösa och
uppsluppna commedia dell’ arte. I
övergången till den följande perioden tillkom en ny form
av dramatisk poesi, herdedramat, som fick en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
