Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jerusalem (stad) - Historia - Jerusalem (patriarkat och biskopsdöme) - Jerusalem (konungarike) - Jerusalem, Wilhelm - Jerusalemsföreningen - Jerusalems skomakare (Den vandrande juden) - Jesaja - Jesajas himmelsfärd, Jesajas vision el. Jesajas martyrium
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jerusalem—Jesajas himmelsfärd
431
samt att J. skulle successivt demilitariseras. Fyra
dagar efter avgörandet i generalförsamlingen
proklamerade Israels parlament J. som den
judiska statens huvudstad.
Litt.: H. Kendall, ”J. City Plan. Preservation
and development 1918—1948” (1948); G.
Dalman, ”Orter och vägar i Jesu liv” (1918); P.
Mohn, ”J. and the United Nations” (1951).
Jerüsalem, patriarkat och biskopsdöme. 1)
G r e k i s k-k atolskt patriarkat. J. var
i början medelpunkten för den judekristna
kyrkan. Efter upproret 132—135 framväxte där en
hednakristen kyrka, kring vars biskop
småningom bildade sig ett biskopsdöme (omkr. 300). På
kyrkomötet i Chalkedon 451 fick J:s biskop
patriarkvärdighet. Under korstågen liksom efter
os-manemas erövring 1517 var patriarkatets
ställning oftast svår, och patriarkerna residerade
tidtals i Konstantinopel. Sedan 1845 residera
patriarkerna åter i J. — 2) Romers k-k atolskt
patriarkat. Efter korsfararnas erövring av
J. 1099 upprättades där ett latinskt patriarkat.
Efter korsfararväldets sammanbrott blev
patriarkatet blott titulärt. Pius IX återinsatte 1847 en
residerande patriark. — 3) Ett armeniskt
patriarkat finnes sedan 1600-talet i J. för
gregorianska armenier. Även är J. biskopssäte
för j akobiterna (monofysitiska syrer). — 4)
Anglikanskt biskopsdöme, upprättat
1841.
Jerüsalem, kristet konungarike, grundades
under första korståget efter Jerusalems erövring
1099. Det omfattade Palestina samt de dock vanl.
alldeles oberoende vasallstatema Tripolis,
Antio-kia och Edessa. Om J :s förste regent, Gottfrid
av Bouillon, och hans bror konung Balduin I (reg.
1100—18) se dessa ord. Länsförfattningen
genomfördes fullständigt i J.; kyrkan styrdes av en
patriark. De följande konungarna voro: Balduin II
(d. 1131), Foulques (av Anjou, d. 1143) samt
Balduin III (d. 1162), under vilken senare
förfallet började. Nur-ed-din erövrade Edessa,
Antio-kia (utom huvudstaden) samt 1154 Damaskus.
Konung Guidos av Lusignan (reg. 1186—92)
nederlag mot Saladin 1187 och Jerusalems fall s. å.
framkallade tredje korståget 1189—92. J. återtogs
dock ej, men de kristna innehade kusten mellan
Antiokia och Jafa. Konrad av Montferrat (d.
1192) följdes som konung av bl. a. Johan av
Brienne. Den sistnämndes svärson kejsar Fredrik
II lyckades 1229 genom fördrag vinna
Jerusalem på viss tid, krönte sig själv där till konung
men avseglade s. å. 1244 förlorades staden ånyo
av de kristna och 1291 Akka, den sista resten
av konungariket J. Titeln konung av J. bars
sedan bl. a. av de tysk-romerska och österrikiska
kej sarna.
Jerusalem [jerö’-], Wilhelm, österrikisk
filosof och psykolog (1854—1923), av judisk börd,
doc. i Wien. J. står nära pragmatismen och har
under kritik av både nykantianism och Husseris
fenomenologi anlagt genetiska och biologiska
synpunkter på själslivet. J. skrev bl. a.
”Einlei-tung in die Philosophie” (1899; många uppl.) och
432
”Der kritische Idealismus und die reine Logik”
(1905).
Jerusalemsf öreningen, se Svenska
Jerusalems-f öreningen.
Jerusalems skomakare (Den vandrande
juden), enl. legenden den judiske skomakaren
Ahasverus, som vid Jesu gång till Golgata vägrat
honom vila utanför sitt hus och därför dömts
att rolös vandra kring världen ända till
domedagen. Tidigast spåras legenden i tyska böcker från
1602, men liknande sägner ha upptecknats i
England under medeltiden. I Sverige nämnes den 1643.
Ursprunget anses vara Matt. 16: 28 och Joh.
21: 20—24 i förening med skilda sagomotiv.
Litterärt har legenden behandlats av bl. a. V.
Rydberg, Per Hallström och H. Chr. Andersen.
— Monogr. av K. Nyrop (1907).
Jesa’ja (namnformen hebreisk; den grekiska
är Esaias), den förste av de ”större
profeterna” i G. T., kallad till profet i Juda rike omkr.
740 f. Kr. J. hade ej blott en avgörande
religiös betydelse utan utövade därjämte ett
väsentligt inflytande på sitt lands politiska
ledning. Under hans tid upplevde Juda det
syrisk-efraimitiska kriget, Juda rikes underkastelse
under Assyrien och Sanheribs fälttåg mot Juda. J.
tolkade Jahves vilja med hänsyn till dessa
tilldragelser. Han förkunnade Jahves allsmäktiga
majestät såsom ingen annan före honom i
Israel. Inför den Allsvåldige äro alla väldigheter
maktlösa. Det är därför Israels ovillkorliga
skyldighet att förlita sig på honom allena och även
i yttersta nöd vänta hjälp endast av honom. Dessa
tankar sökte han med all kraft inskärpa hos
konung Ahas, när denne anfölls av konungarna i
Damaskus och Efraim. Ahas vågade emellertid
icke förtrösta endast på Jahve utan sökte i
stället hjälp hos den assyriske konungen Tiglat
-pileser III, och Juda blev därigenom lydrike
under Assyrien. Under Ahas’ son och
efterträdare Hiskia avrådde J. enträget men förgäves
uppror mot Assyrien, och då den assyriske
konungen Sanheribs härmassor hotade Jerusalem,
utlovade J. hjälp från Jahve. Hjälpen kom i
form av en pest, som utbröt i Sanheribs här,
och för de fromma i Juda fick denna händelse
en betydelse, som nästan kunde likställas med
den uttåget ur Egypten haft.
Sista delen av den profetiebok, som under J :s
namn upptagits i G. T:s kanon, är skriven långt
efter profetens död. Kap. 40—55 tillhöra slutet
av den babyloniska fångenskapens tid; de utlova
Babels fall samt befrielse och en härlig
framtid för Israel. Därjämte återfinnas här (kap.
53) de i N. T. på Kristus tillämpade profetiorna
om Jahves lidande tjänare, som blev sargad för
våra överträdelsers skull. Författaren plägar
kallas D e u t e r o-J e s a j a (”den andre Jesaja”).
Jesajas himmelsfärd, Jesajas vision el.
Jesajas martyrium, en apokalyptisk
skrift, som föreligger i latinsk, slavisk och
etiopisk övers. Skriften berättar, att Jesaja blev
söndersågad, samt omtalar en vision, i vilken
Jesaja såg hela Jesu liv från födelsen till
himmelsfärden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
