Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johannes Magnus - Johannes Matthiæ Gothus - Johannesnycklar - Johannespassionen - Johannes Prästen el. Prästkonungen - Johannes uppenbarelse - Johannesört
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
473
Johannes Matthiæ Gothus—Johannesört
474
Av konungen anlitades han sommaren 1525 i
en viktig beskickning till Lybeck. I okt. 1926
sändes han till Danzig för att förbereda
konungens frieri till polske konungen Sigismund
I:s syster Hedvig. J. var livligt intresserad av
denna giftermålsplan, av vars förverkligande han
hoppades katolicismens främjande i Sverige och
påvlig bekräftelse på sin ärkebiskopsvärdighet.
Planen övergavs emellertid från svensk sida
definitivt hösten 1528, och J. hemkallades av
konungen. Han föredrog att stanna utomlands, och
när han 1533 nått sitt mål att i Rom vigas till
ärkebiskop, hade Gustav Vasa i samband med
reformationens fortgång skaffat sig en
evangelisk ärkebiskop. J. dog i Rom och ligger
begraven i Peterskyrkan.
J. hade redan vid sitt besök i Lybeck 1525,
om ej tidigare, börjat samla material till ett
stort historiskt arbete, som skulle vederlägga
Saxos förtal mot svenskarna. J. fortsatte under
landsflyktsåren sina forskningar, och hans
”Historia de omnibus gothorum sueonumque regibus”
utgavs 1554 i Rom av hans efterlevande broder
Olaus Magnus och blev flera gånger omtryckt
(sv. övers. 1620 av E. Schroderus). J.
skildrar i sin stora rikskrönika såväl de svenska
konungarnas bragder från Magog Jafetsson, som
även ”de utländska götarnas” bedrifter.
Kunga-längden supplerade han ogenerat med rent
uppdiktade kunganamn, bl. a. ”Gostagus”, skildrad
med hätska anspelningar på Gustav Vasa. Som
historisk källa ha blott de sista avd. av J :s
arbete något värde. Emellertid kom J:s krönika
att mycket länge i hemlandet bestämma den
allmänna uppfattningen av Sveriges fornhistoria.
Utmärkande för J. som hävdatecknare voro hans
svärmiska kärlek till fosterlandet och hans
fräsande danskhat, det sistnämnda framträdande bl. a.
i det i krönikan infogade förmenta talet av
Hemming Gadh (jfr uppsats av V. Söderberg i
”Historiska studier tillägnade Harald Hjärne”,
1908). — J :s ”Historia metropolitanæ ecclesiæ
upsaliensis”, färdigtryckt 1557 och åtföljd av
Olaus Magnus’ biogr. över brodern, utkom i Rom
1560. Denna krönika om Uppsala ärkestift
söker framhålla de svenska ärkebiskoparnas
förtjänster som medlare i de politiska striderna (jfr
B. Swartling i festskriften till H. Hjärne 1908).
Se även G. Carlsson, ”J. M. och Gustav Vasas
polska frieri” (i Kyrkohist. Ärsskr. 1922).
Johannes Matthiæ Göthus, biskop i
Strängnäs (1592—1670). Han tillhörde Messenius’
studentkrets i Uppsala och promoverades 1617. Efter
en studieresa till Tyskland kallades J. -1622 till
den nyinrättade poèseosprofessuren i Uppsala.
Efter resor, mest i Holland, England och
Frankrike, där han gjorde bekantskap med J.
Acon-tius’ toleransidéer, utnämndes han 1625 till prof,
vid Collegium illustre i Stockholm. Under tyska
kriget var han Gustav II Adolfs fältpredikant
och utsågs i sept. 1632 till Kristinas lärare. Han
blev 1635 drottningens ”præceptor och äldste
hovpredikant”; för hennes räkning skrev han flera
pedagogiskt utmärkta läroböcker. Hon var J.
tillgiven och utnämnde honom 1643 till biskop i
Strängnäs. Betydelsefull var hans insats i svenska
undervisningens omorganisation (1649 års
skolordning) och i strävandet att skapa ny kyrkolag.
Han gjorde själv flera utkast men fördes
därigenom in i en upprivande strid. 1642 besöktes
han av J. A. Comenius; denne förde även till
Sverige ökat intresse för de synkretistiska
strävandena runt om i Europa. Dessa av Acontius
påverkade idéer skymtade fram, då J. 1644
utgav bömiska
brödernas kyrkoordning
under titeln ”Idea boni
ordinis in ecclesia
Christi” (2:a uppl.
1659). Det ortodoxa
prästerskapet ville som
mothugg vid 1647 års
riksdag införa
konkor-dieformeln som
symboliskt bindande för
svenska kyrkan, och
endast genom
drottningens mellankomst
kunde striden för
tillfället biläggas. För
att främja sitt fredsideal om union mellan de
evangeliska kyrkorna började J. utgiva den av
Acontius’ idéer starkt beroende skriftserien ”Rami
olivæ septentrionalis” (Det nordiska olivträdets
grenar; 1656—61). Efter Karl X Gustavs död
fick oviljan mot J:s synkretistiska idéer sådan
överhand, att regeringen förbjöd läsandet av J:s
samtliga skrifter. Vid 1664 års riksdag nödgade
prästeståndet J. att begära avsked från
biskopsämbetet. — Litt: Hj. Holmquist ”J.”, I (1903),
och ”Till frågan om Acontius” (i ”Teologiska
studier tillägnade E. Stave”, 1922).
Johannesnycklar, bot., se Orkidéer.
Johannespassionen, kyrkomusikverk av J. S.
Bach, uppf. f. ggn i Leipzig 1723.
Johannes Prästen el. Prästkonungen, se
Johannes, Etiopien 1).
Johannes uppenbarelse, se Uppenbarelseboken.
Johannesört, Hypericum, artrikt, i nästan
alla tempererade och varma länder representerat
växtsläkte av fam. Guttiferae. Vanl. fleråriga
örter med motsatta, helbräddade och
genomskinligt punkterade blad samt gula, sällan röda
blommor i toppställda
knippen. I Sverige
finnas 7 arter.
Äkta j., H.
per-foratum, med
två-kantig, och ä n g
s-johannesört,
H. quadrangitlum,
med fyrkantig
stjälk, förekomma
upp till Jämtland
och Ångermanland.
De unga
blommorna ge vid
pressning ett rött
färgämne hy p e r
i-c i n.
Äkta johannesört (t. v.) och
ängs j ohannesört.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
