Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jouvenel, Gabrielle de, f. Colette - Jouvenet, Jean - Jouvet, Louis - Jovialisk, jovial - Jovianus, Flavius - Jovius - Joyce, James - Joynson-Hicks, William, viscount Brentford
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
593
Jouvenet—Joynson-Hicks
594
naissance du jour” (1928). Hennes senare
produktion omfattar bl. a. flera självbiografiska
arbeten. Genom rapp iakttagelse, smidig
psykologi och ironisk världsvisdom intar J. en
rangplats bland Frankrikes kvinnliga författare. —
Litt.: C. Chauvière, ”Colette” (1931).
Jouvenet [?ovnä’], Jean, fransk målare
(1644—1717), arbetade hos Le Brun, vilken han
icke i kompositionen men genom sin enkla
realism överträffar. J. utförde stora religiösa
kompositioner (”Nedtagandet från korset”, 1697,
Louvren) samt porträtt; han erhöll betydande
uppdrag av Ludvig XIV.
Jouvet [30vä’], Louis, fransk skådespelare
och teater ledare (1887—1951). Han debuterade
1910 på Théåtre des arts i Paris och var
sedan anställd bl. a. på
Théåtre de 1’Odéon
och 1914—18 på
Théåtre du
Vieux-Co-lombier. Framför allt
gjorde sig J. på
denna teater ett namn
som en utomordentlig
komisk kraft. 1922—
24 var han anställd på
Comédie des
Champs-Élysées, vars chef han
sedan var under en
tioårsperiod från 1924.
Där liksom på
Théåtre de 1’Athénée, som
han övertog 1934, iscensatte han såväl
klassiska som moderna pjäser och spelade själv
huvudrollerna i flertalet av dem. Som teaterledare
blev J. en banbrytare för den moderna franska
dramatiken, framför allt för J. Romains och J.
Giraudoux. Under den tyska ockupationen av
Frankrike vistades J. 1941—45 i landsflykt och
turnerade då med eget sällskap i Sydamerika.
— Ehuru J. var en utpräglad scenskådespelare,
gjorde han även inom filmen beaktansvärda
insatser som skådespelare. Av J:s större
filmuppgifter må nämnas ”Hertigen söker nattkvarter”,
”Livets debutanter”, ”Natthärbärget”,
”Körkarlen”, ”Volpone”, ”Det brinner en eld”,
”Gengångare”, ”Monsieur Alibi” och ”Polishuset”.
Jovialisk, joviäl, fryntlig, god och glad. —
Yubst.: Jovialitet.
Joviänus, F1 a v i u s, valdes efter Julianus’
död, juni 363, av hären till kejsare och slöt
genast en skymflig fred med perserna. J.
upphävde Julianus’ förordningar mot de kristna. Han
avled redan febr. 364.
Jo’vius, se Giovio.
Joyce [d^åis], James, irländsk författare
(1882—1941). Född i Rathgar, en förstad till
Dublin, växte J. upp i irländskt nationalistisk
och katolsk miljö. 1898—1902 studerade han
lingvistik vid olika jesuitcolleges och blev 1904
språklärare i Trieste, där han med några års
avbrott levde de följ, tre decennierna. Slutet
av sitt liv tillbragte J. i Paris. 1940 flydde
han undan tyskarna till Schweiz och dog kort
därefter. Under senare år led J. av en
ögon
sjukdom, som tidvis gjorde honom alldeles blind.
— Som skönlitterär förf, debuterade J. med en
liten samling kärlekslyrik, ”Chamber music”.
Samlingen hade fullbordats redan i Dublin men
fann icke förläggare förrän 1907.
Novellsamlingen ”Dubliners”, en svit bittert realistiska
porträttstudier, väsentligen byggda på
barndomsin-tryck, skrev han 1904, men han lyckades icke
få den tryckt förrän 1914 (sv. övers.
”Dublin-noveller”, 1931). Sin starkt subjektiva reaktion
gentemot barndomsmiljön gav J. främst i den
strängt självbiografiska ”A portrait of the
artist as a young man” (1917; sv. övers. 1921).
Verket, som behandlar studietiden vid
jesuitskolorna, koncentreras kring en våldsam
pubertets-konflikt mellan syndkänsla och sensualism. Först
med romanen
”Ulys-ses” (1922; sv. övers.
1946), i vilken J:s
produktion kulminerade,
kom han emellertid att
få en avgörande
betydelse för samtiden.
Karaktärer och
hand-lingsschema har J.
hämtat från Homeros’
”Odyssé”, vars
sånger motsvaras av de
olika avd. i romanen.
Parallellismen
maskeras emellertid bakom
en svårgenomskinlig
symbolik, som låter kapitlen dessutom
motsvara olika vetenskaper och konstarter, olika
kroppsdelar, olika egenskaper o. s. v. Framför
allt är det genom de därmed följande
variationerna av stilart, som detta grepp kommit att få
ett vidare konstnärligt intresse. Men det, som
främst givit romanen dess karaktär, är dess
oöverträffade detaljrikedom och intimitet och
dess hänsynslösa genomlysningar av det
undermedvetna själslivet. I ”Ulysses” tecknas livet
som en oändlig kedja av meningslösa
upprepningar. I ”Finnegan’s wake” (1939; tidigare
del-publicerad som ”Work in progress”), J:s sista
större verk, har motivet förts över från
handlingslivet till drömmen. Sin största betydelse
har detta verk kanske fått som språkligt
experiment. Det halvmedvetna tillstånd, som
skildras, återges i ett drömspråk, komponerat av en
mängd främmande tungomål och av nybildningar
med fonetisk och associativ suggestionskraft. —
Sin versproduktion samlade J. i ”Poems penyeach”
(1927) och ”Collected poems” (1937). En del
av hans essäer, ”J. J., two decades of criticism”
(1948), ha utkommit postumt. En av J. själv
auktoriserad guide genom romanen ”Ulysses” har
S. Gilbert givit i sin ”J. J:s Ulysses” (1930).
— Litt.: H. Levin, "J. J., a critical introduction”
(1941). Goda svenska J.-analyser finnas i A.
Lundkvist, ”Ikarus’ flykt” (1939) och i T.
War-burton, ”Två främlingar. T. S. Eliot och J. J.”
(i944).
Joynson-Hicks [‘gdåLnsn-hfks], William,
1919 Baronet, 1929 Viscount Brentford, eng-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
