Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Myrmekofila växter el. myrmekofyter - Myrmekofiler - Myrmekofyter, Myrmekokora växter - Myrmeleon formicarius, Myrmeleontidae - Myrmica - Myrmidoner - Myrnäs - Myrobalaner - Myron - Myror - Yttre kroppsbyggnad - Inre kroppsbyggnad - Polymorfism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
465
Myrmekofiler—Myror
466
numera de stora förtjockade stamknölar, som
finnas hos Myrmecodia m. fl. tropiska växter
och tytts som anpassningar från dessas sida, som
reservoarer för luft i syfte att förhindra växtens
överhettning under torrperioden och som
vattenbehållare under andra årstider. I varje fall trivs
växten lika bra utan att bebos av myror. Hos
myrmekokora (av grek. my’rmex, myra,
och chorein, flytta sig) växters frön el. frukter
finns ett oljerikt parti, elaiosom, som
insamlas av myror, varvid växterna spridas.
Myrmekofiler, zool., se Myrgäster.
Myrmekofyter, Myrmekokora växter [-[-kå’-ra],-] {+[-kå’-
ra],+} bot., se Myrmekofila växter.
Myrmèleon formicärius, Myrmeleo’ntidae,
zool., se Myrlejonsländor.
Myrmica, zool., se Myror, sp. 469.
Myrmidoner [-då’-] (grek. Myrmido’nes, lat.
Myrmildones), i de homeriska sångerna ett i s.
Tessalien bosatt folk, vars krigare Akilles anförde
i trojanska kriget.
Myrnäs, industrisamhälle i Alnö sn, Medelpad.
Myrobaläner, de garvsyrehaltiga frukterna av
Tcrminalia (se Combretaceae) och av amlaträdet
(se Euphorbiaceae).
MyTon, grekisk bildhuggare, verksam i Aten
under första hälften av 400-talet f. Kr. M.
arbetade företrädesvis i brons. Hans rykte var
stort i forntiden; bland hans verk voro särskilt
berömda ”Ko” samt ”Ladas”, en staty av en
löpare. Kännedomen om M. grundar sig på kopior av
”Diskuskastaren” (se bild 11 å pl. vid Grekisk
konst) och gruppen ”Marsyas, som vill upptaga
den av Athena bortkastade flöjten” (se bild vid
Marsyas). ”Diskuskastaren” är en aldrig
överträffad framställning av en momentan och
komplicerad rörelse. — Litt.: G. M. A. Richter, ”The
sculpture and sculptors of the Greeks” (1930).
Myror, Formicidae, fam. av gaddsteklarna. M.
skilja sig från andra grupper av dessa genom att
bakkroppens första el. första och andra leder
äro vida mindre än de följ, och avsnörda till ett
smalt skaft, vilket gör bakkroppen mycket rörlig.
Hittills äro omkr. 6,000 olika arter, underarter
och varieteter kända.
Yttre kroppsbyggnad. Huvudet är minst hos
hannarna, störst hos arbetarna, överkäkarna
(mandiblema) äro vanl. byggda som en tång
med tänder i den snett avskurna spetsen och
användas aldrig som tuggorgan utan som griporgan.
De arter el. kaster, som ha smala, hakformiga
överkäkar (amasonmyran), äro oförmögna till
grävning- och mureriarbete och äro därför
beroende av andra kaster i samhället el., när alla kaster
ha dylika käkar, av slavar. Underkäkarna
(maxil-lema) och underläppen ha talrika
smaksinnesorgan. Antennerna äro alltid brutna, med långt skaft
och mångledat gissel, oftast något förtjockat i
spetsen och försett med talrika sinnesorgan.
Fasettögonen växla mycket i storlek och ha ibland
över 1,000 fasetter. Punktögon saknas i allm. hos
arbetarna. Mellankroppen består av tre segment
samt av epinotum (jfr Steklar), som eg. tillhör
bakkroppen. Den uppbär tre par väl utvecklade
ben samt två par vingar. På frambenen märkes
en egendomlig putsapparat, i vilken antennerna
putsas och borstas mycket noga och befrias från
alla främmande partiklar, som minska luktsinnets
skärpa.
Inre kroppsbyggnad. Tarmkanalen
utmärker sig genom matstrupens längd samt genom
förekomsten av en kräva och en pumpmage
i fram tarmen. Krävan är en säcklik utvidgning,
vari m. lagra näring. Pumpmagen tjänar å ena
sidan till att pumpa in maten i magen, å andra
sidan till att hermetiskt tillsluta öppningen till
magsäcken. M. ha många körtlar, som avsöndra
ämnen till försvarsmedel, mat åt avkomman, vid
bobyggnader och vid djurens igenkännande.
Giftkörtlarna utgöra m:s förnämsta försvarsvapen
och förekomma i bakkroppen av honor och
arbetare hos alla myrarter. Hos arter med gadd
gju-tes gift in i såret med gadden, andra arter bita
först med käkarna ett sår, vari giftet insprutas.
Giftet innehåller myrsyra men även andra
beståndsdelar, ännu outforskade. Nervsystemet,
särskilt det övre svalgganglieparet, är högt
utvecklat hos m.
Polymorfism. I varje myrsamhälle finnas
normalt tre olika former el. kaster: bevingade
hannar, bevingade honor — på folkspråket kallas
dessa båda
grupper ofta
”flygmyror” — och
vinglösa arbetare
(fig. 1). Både
hannar och honor
ha större
mellan-kropp än
arbetarna. F. ö. äro
hannarna mindre än
honorna och äro
dessa psykiskt
vida underlägsna.
Arbetarna äro till
sin natur könlösa
honor, vilka dock
i många fall
kunna lägga ägg; de
sakna punktögon.
Utom dessa tre
typiska kaster
finnas även
andra, atypiska,
bland vilka
mär
kas följ.: mikrogyner el. dvärghonor,
som blott äro hälften så stora som normala
honor (många Formica-axtex), vinglösa och
vanl. också blinda men jättelika honor (släktet
Anomma, Dorylinae, se Vandringsmyror),
erga-t o g y n e r, honor, som likna arbetarna särskilt
i fråga om mellankroppens byggnad men äro
större (Polyergus), pseudogyner, som ha
huvud och mellankropp typiskt honliga men
arbetar bakkropp och förekomma i bon, vilka lida
av invasion av myrgäster (Lomechusa, Atemeles).
Arbetarna visa ibland dimorfism, ibland
polymorfism, som kan vara ofullständig, då mellan stora
och små arbetare övergångar finnas
(Campono-tus), el. fullständig, då en särskild
soldat
Fig. 1. De vanliga tre slagen
myror: M hanne, W hona, A
arbetare. Alla av hästmyra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
