Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Norge - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
109
Norge
110
etc. Detta parti blev till följd av
omständigheterna även unionsfientligt. Mot detta stod det
regeringsvänliga och konservativa
ämbetsmanna-partiet. Med införandet av årliga storting 1869
ökades stortingets makt. Statsrådens deltagande
i stortingets förhandlingar tillhörde önskemålen.
Sanktion vägrades 1872 på beslutet härom, och
trots att stortinget gav misstroendevotum mot de
ministrar, som voro ansvariga för vägran, nekande
konungen att låta dem gå. Karl XV :s bror
Oskar II (.reg. 1872—1905) sanktionerade 1873
beslutet om ståthållarpostens avskaffande.
Regeringens chef blev en ”statsminister”. Den förste
blev F. Stang (1873—80), som ända från 1861
hade presiderat i regeringen. Statsrådsf rågan
blev de följ, årens allt överskuggande politiska
spörsmål, och särskilt kom striden nu att stå
om konungens veto i grundlagssaker. Kungen
ansåg sig ha dylikt veto. Den nye statsministern,
C. A. Selmer (1880—84), ställde sig på samma
ståndpunkt. Vänstern tillgrep nu utvägen att få
regeringen dömd av riksrätt för
författnings-stridiga och landsskadliga råd. 1883 åtalades
regeringen för riksrätt, och våren 1884 dömdes
samtliga dess medlemmar, de flesta (däribland
Selmer) till ämbetets förlust. En ny
högerministär, Chr. H. Schweigaard (april—juni 1884),
måste hastigt uppge striden, varefter vänstern
f. ggn bildade regering med Johan Sverdrup
som statsminister (1884—89). Statsrådsf rågan
genomfördes nu hastigt genom en kompromiss,
och flera andra av vänsterns programpunkter,
jury, utvidgad rösträtt m. m., genomdrevos.
Vänstern höll ställningen vid valet 1885.
Missnöje med regeringen uppstod dock inom dess
eget parti. Vänstern splittrade sig i den ”rena”
och den ”moderata” vänstern. 1888 lämnade en
rad ”rena” vänstermän regeringen, och vid valet
s. å. ledo regeringen och den ”moderata”
vänstern ett förkrossande nederlag. I juni 1889 måste
Sverdrup avgå, och en högerministär under E.
Stang (1889—91) kom till makten.
De unionella frågorna trädde åter i förgrunden,
särskilt på grund av en svensk grundlagsändring
1885, varigenom Sverige tillförsäkrades
dominerande roll vid diplomatiska frågors behandling.
Vänstern reste nu krav på egen norsk
utrikes-styrelse och först och främst eget konsulatväsen.
Stang avlöstes av vänsterministären J. Steen
(1891—93), som arbetade energiskt för detta men
utan framgång. En ny ministär E. Stang (1893
—95) hade icke majoritet i stortinget. Efter en
långvarig kris, varunder stortinget 7 juni 1895
antog en kompromiss i konsulatfrågan, som gick
ut på att förhandlingar skulle upptagas med
Sverige, bildade F. Hagerup en
koalitionsmini-stär (1895—98). Denna tillsatte en
unionskommitté, vars förhandlingar dock icke ledde till
något resultat. Efter en stor vänsterseger vid
valet 1897 bildade vänstern åter regering med
J. Steen (1898—1902) och senare O. Blehr (1902
—03) som chef. Under dessa genomfördes bl. a.
ny utvidgning av rösträtten; förslaget om N:s
rena (icke unionsmärkta) handelsflagga blev 1898
lag trots vägrad sanktion. En rad fästningar an-
lades vid svenska gränsen. I konsulatfrågan tog
Sverige 1902 initiativet till nya förhandlingar.
Resultatet blev, att man skulle söka ordna
konsulatväsendet genom ”likalydande lagar” i båda
länderna. Efter detta fick den förhandlingsvänliga
högern vid valet 1903 anslutning av stora delar
av vänstern. ”Samlingspartiet” segrade, och F.
Hagerup bildade regering (1903—05). Men då
svenske statsministern Boström i nov. 1904
framlade de ”grunder”, på vilka det var meningen
att bygga de likalydande lagarna, visade sig dessa
från norsk synpunkt oantagliga, och den i N. just
nu allmänna förhandlingsvänligheten försvann
inom alla partier. Febr. 1905 tog stortinget
initiativet till lag om eget konsulatväsen, och i mars
sprängde statsråden Chr. Michelsen och J.
Schö-ning ”förhandlingsministären”, varefter Michelsen
11 mars bildade ny regering sammansatt av alla
partifraktioner, med det enda målet att
genomföra konsulatlagen. Lagen utarbetades hastigt och
antogs enhälligt av både odelsting och lagting.
I statsråd 27 maj vägrade konung Oskar att
sanktionera den, men detta beslut nekade
regeringen att kontrasignera och begärde avsked.
Konungen avslog avskedsansökan, i det att han
sade sig vara på det klara med att han nu över
huvud ingen annan regering kunde få. Härmed
hade enligt norsk uppfattning inträtt ett
inkonsti-tutionellt tillstånd, och då konungen ej företog
något för att få sitt beslut kontrasignerat,
nedlade statsrådet 7 juni sina ämbeten, varefter
stortinget enhälligt beslöt att anse unionen
upplöst, då konungen hade upphört att fungera som
norsk konung. Den avgångna regeringen fick i
uppdrag att t. v. utöva konungens
grundlags-enliga myndighet.
I Sverige väckte detta stor förbittring. En
urtima riksdag beslöt att för unionens
upplösning fordra båda staternas medverkan.
Situationen var hotande, men N:s regering visade en
bestämd vilja att undgå en blodig uppgörelse och
fick stortinget med på förhandlingar med Sverige.
Genom folkomröstning 13 aug. biföll norska
folket med överväldigande majoritet (som 2,000:1)
7 juni-beslutet. De norsk-svenska
förhandlingarna fördes i Karlstad i sept. De ledde till en
överenskommelse, som trots förbittrat motstånd från
chauvinister i båda länderna antogs av såväl
stortinget som riksdagen. 26 okt. löste även
Sverige formellt unionen. Under strid om statsformen
tillföllo vid folkomröstning 12 och 13 nov. 4/s
av rösterna kungadömet, och 18 nov. valde
stortinget den danske prinsen Karl till konung. 25
nov. höll han sitt intåg under namnet H
å-kon VII.
Ministären Michelsen blev sittande och
organiserade bl. a. det norska utrikesdepartementet.
1906 inleddes förhandlingar med England,
Frankrike, Tyskland och Ryssland om en traktat till
ersättning för den nu föråldrade
”novembertraktaten”. 2 nov. 1907 undertecknades
”integritets-traktaten”, varigenom de nämnda makterna
garanterade N:s integritet.
I inrikespolitiken härskade någon oklarhet,
sedan unionsfrågan lösts. Under loppet av 1906 och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
