Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oxenstierna, 8. Axel (af Södermöre) - Oxenstierna, 9. Gabriel Bengtsson (af Korsholm och Wasa) - Oxenstierna, 10. Gabriel Gustafsson (af Eka och Lindö)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
683
Oxenstierna
684
kraftmätning. Det hösten 1629 i Altmark
ingångna sexåriga stilleståndet med Polen var
väsentligen ett resultat av O:s diplomatiska skicklighet.
Finansieringen av den svenska expeditionen till
Tyskland föll till mycket stor del på hans lott,
varvid särskilt de av honom förkovrade preussiska
tullintäkterna fingo betydelse. Om den tyska
expeditionen rådförde sig Gustav Adolf allvarligt
och ingående med sin kansler; därvid förordade
denne urspr. defensiv krigföring mot kejsaren
med stöd av det med Sverige förbundna
Stral-sund. Sedan konungen övergått till Tyskland,
fortsattes denna livliga korrespondens, tills O.
efter slaget vid Breitenfeld undfick kallelse att
inställa sig i det svenska huvudkvarteret. I dec.
1631 skedde hans möte med konungen i
Frankfurt a. M. Kort därefter utnämnd till legat över
svenska armén i Rhenländerna, hävdade han efter
konungens avmarsch även militäriskt med
framgång sin ställning; sommaren 1632 tillförde han
Gustav Adolf, som då stod vid Nürnberg,
betydande förstärkningar. Konungens död ställde O.
inför utomordentliga uppgifter. I verkligheten blev
det nu hans strävan att förbereda ett lösgörande
av Sveriges krafter ur det tyska kriget, vars
börda såvitt möjligt borde välvas över på
bundsförvanterna. Det förbundssystem, för vilket O.
var verksam, skilde sig genom sina mer
begränsade, tidsbetingade och av svenska riksintressen
tydligare färgade syften från Gustav Adolfs
cor-pus evangelicorum. Dennes inflytande över de
tyska riksständerna kunde O. heller aldrig uppnå,
ehuru han i sin egenskap av ”Sveriges fullmyndige
legat i Tyskland” (fullmakt av jan. 1633)
uppträdde som en suverän furste, omgiven av ett hov.
På konventet i Heilbronn våren 1633 lyckades
han samla de evangeliska i övre Tyskland till ett
förbund, till vars ”direktor” han själv utsågs;
organisationen visade sig emellertid ej vuxen
följderna av nederlaget vid Nördlingen 1634.
Under en resa till Frankrike våren 1635
skördade O. mera hedersbevisning än politisk
framgång, och hans återstående tid i Tyskland kom
att åtföljas av nästan övermäktiga svårigheter.
Med alla till buds stående medel sökte han en
anständig fred; det defensiva draget i hans
politik förde jämväl till konflikter med tidens
snillrikaste svenske härförare, Johan Banér. Då
O. önskat spara Sveriges krafter för uppgörelsen
med Polen, erfor han med desto större bitterhet
de oförmånliga villkor, på vilka de svenska
underhandlarna förlängt stilleståndet (1635). I juli 1636
återvände han till Sverige för att mobilisera alla
fosterlandets tillgångar och värna det i dess
hotade ställning.
Kristinas förmyndarstyrelse framstår i sin
helhet som en O:s regeringstid. Från Tyskland
ingrep han genom hemsända memorialer på
mångfaldigt sätt i den inre styrelsen, och 1634 års
R. F. var hans verk. Med fast hand förstod han
efter sin hemkomst att tygla den framväxande
ständeroppositionen; hans närvaro i landet
återgav riksstyrelsen dess fulla auktoritet. Segern
över Danmark i kriget 1643—45 var ett led i
hans strävan. Av honom bestämdes Sveriges
håll
ning på den westfaliska fredskongressen. Sedan
Kristina personligen övertagit regeringen, hade
emellertid hans inflytande börjat dala; under
senare delen av 1640-talet rådde mellan
drottningen och rikskanslern ett tillstånd av öppen
personlig brytning. Senare mildrades Kristinas
avoghet. Fåfängt sökte O. avvärja hennes beslut
att nedlägga sin krona. Oro för rikets framtid
fördystrade hans sista levnadsår. Han ligger
begraven i den av honom förskönade Jäders kyrka
i närheten av fädernegodset, Fiholm. O. blev 1614
frih. till Kimito och 1645 greve av Södermöre.
1646 antog han kansleriatet för Uppsala univ.,—
Med ett ståtligt, vördnadsbjudande yttre förenade
O. i sitt framträdande en rik fond av välvilja,
ehuru begränsad av både personliga och politiska
antipatier, samt gladlynthet och tillgänglighet.
Hans sinneslugn är vordet till ett ordspråk.
Storartad var hans hjälpsamhet. Ett sällsynt levande
bildningsintresse ter sig som ett av hans mest
karakteristiska drag. Patriarkalisk fromhet
värmde hans enskilda levnad, medan ett starkt
utpräglat aristokratiskt ståndsmedvetande, genomsyrade
hela hans offentliga personlighet. O. framstår som
den främste organisatören av 1600-talets
riddarhus och som den ypperste ledaren av
stormaktstidens svenska adel. Knappast någon svensk
statsman torde ha ägt en rikare överblick av sin
samtids förhållanden, grundad på personlig
erfarenhet. Som diplomat är han tvivelsutan en av alla
tiders främsta. — O. har efterlämnat ett stort
arkiv, som, tyvärr ej fullständigt, förvärvats av
Riksarkivet (tr. förteckning av P. Sondén, 1907).
Det främsta monumentet över hans personlighet
och verk är den stora urkundspublikationen
”Rikskansleren A. O:s skrifter och brefvexling” (1888
ff.). Levande framträdde han i (de tryckta)
rådsprotokollens diskussionsreferat. De under
utgivning varande riksdagsakterna från hans tid
domineras till stor del av hans insatser. — Litt.:
N. Ahnlund, ”A. O. intill Gustav Adolfs död”
(1940).
9) Gabriel Bengtsson O. (af Ko r
s-holm och Wasa), den föreg:s kusin, greve,
ämbetsman (1586—1656). Han utnämndes redan
1611 till ståthållare i Estland. 1617 blev han
riksråd och s. å. överste tygmästare. 1627 blev O.
hovrättsråd och lagman samt 1631 guvernör i
Finland. I förmyndarstyrelsen inkallades han 1634
som riksskattmästare men visade sig föga vuxen
denna post. 1645 avlägsnades O. från regeringen
och utnämndes till generalguvernör över Livland,
en post, som han dock endast innehade till 1647.
1651 blev O. greve samt 1652 riksamiral.
10) Gabriel Gustafsson O. (af Eka
och Lindö), bror till 0.8), frih., riksdrots
(1587—1640). Han trädde liksom brodern 1604
i Karl IX:s tjänst. Från 1612 till hertig Johans
död 1618 var han dennes råd och kansler men
utnämndes redan 1617 till riksråd och
hovmarskalk. 1618 blev han ståthållare över Stockholm
samt Uppsala slott och län. På 1620-talet
användes han också i diplomatiska värv. Från Preussen
gav rikskanslern brodern del av de viktigaste
ärendena, som denne sedan meddelade rådet, i vars
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
