Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Padt-Brugge - Padua - Paducah - Padus - Paeonia - Paër, Ferdinando - Paësiello - Paestum - Paflagonien - Pafos - Pagan - Paganini, Niccolò
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
709
Padt-Brugge—Paganini
710
Padt-Bru’gge [pa’t-]. i) Dionysius P.,
holländsk tecknare och kopparstickare, inkallad
1672 till Stockholm, där han graverade åtskilliga
porträtt, ss. av Karl XI och Hedvig Eleonora,
samt titelblad till arbeten av Stiernhielm, Rudbeck
m. fl. Han dog trol. i Stockholm på 1680-talet.
2) Herman P., möjl. son till föreg.,
kopparstickare (d. 1687), anställdes 1674 vid Collegium
antiquitatum, var från 1676 verksam i sitt
hemland och senare i Stockholm för Dahlberghs
Sue-cia-verk. Han stack dessutom titelblad till
arbeten av Hadorph, Brenner m. fl.
Pädua, tyskt namn för Padova.
Paducah [pädjö’ka], stad i v. Kentucky,
U.S.A., vid Tennessees mynning i Ohio; 33,000
inv. Stor tobaksmarknad m. m.
Pa’dus, lat. namn på floden Po.
Paeönia, bot., se Pion.
Paèr [pa’er], Ferdinand o, italiensk
tonsättare (1771—1839). Han blev kapellmästare i
Wien 1798 och i Dresden 1803, tvangs 1806 av
Napoleon att följa med till Paris, blev 1807
hovkapellmästare och var 1812—27 kapellmästare för
italienska teatern. P. sökte bilda sig efter
Mo-zarts mönster. Som operakompositör framstod
han länge som Neapelstilens siste store
representant. Av hans 43 operor gåvos i Sverige
”Sar-gino” (1806) och ”Griselda” (1810).
Paesiello [paesiä’lå], se Paisiello.
Pae’stum, forntida stad i Lukanien, 94 km s.
om Neapel, urspr. kallad Poseidonia, grundlagd
från Sybaris. Under 300-talet f. Kr. erövrat av
lukanerna, blev P. senare romersk besittning och
latinsk koloni, slutligen romerskt municipium.
Betydande ruiner äro bevarade: det mesta av
stadsmuren, delar av en rom. amfiteater och
lämningar av flera tempel. Märkligast är det väl
bibehållna s. k. Poseidontemplet i dorisk stil. — 7
km n. v. om P., vid mynningen av den lilla floden
Sele, ha rester av ett Hera-tempel från 500-talet,
f. Kr. påträffats. Dessa undersöktes på
1940–talet, varvid betydande fynd av dekorativ
skulptur gjordes.
Paflagönien, grek. Paflagoni’a, det antika
namnet på ett landskap i Mindre Asien, vid
Svarta havet, gränsande till Bitynien i v.,
Pon-tos i ö. och Galatien i s. Efter att i tur och
ordning ha tillhört lydernas, persernas och
Alexander den stores riken tillföll huvuddelen av P.
under den hellenistiska tiden kungarna av Pontos,
vilka gjorde Sinope till residens. Genom krigen
mot Mithridates blev P. romerskt (omkr. 70 f.
Kr.). I antiken var landets förnämsta produkt
virke, särsk. skeppstimmer.
Pafos, hamnstad på Cyperns västkust; c:a
5,000 inv. P. var i forntiden en av Cyperns
förnämsta städer, huvudort för dyrkan av Afrodite,
som enl. myten begav sig hit, sedan hon stigit
fram ur havsskummet. Hon hade i P. ett
ryktbart tempel, vars överstepräst var stadens konung.
De antika källorna skilja på Gamla P.,
tempelstaden, som låg ett par kilometer från kusten,
och hamnstaden P., även kallad N y a P.
(Neapa-fos), det nuv. P. Man har identifierat Gamla P.
med ruinerna vid nuv. byn Kouklia, 16 km s. ö.
Poseidontemplet (närmast) och Basilikan i Paestum.
om P. Afroditetemplet, som anses representera
en från kretisk-mykensk tid kvarlevande
tempeltyp, förstördes av jordbävningar under den
romerska kejsartiden. Nya P. upplevde i romersk
tid en rik blomstring och var säte för
Cyperns-guvernör. Blomstringen fortfor in i medeltiden
då staden av italienarna började kallas Baffa, och
talrika såväl antika som medeltida rester finnas.
Pagän, ruinstad i Burma, på v. stranden av
Iravadi, 150 km s. v. om Mandalay; är nu
endast en by, men tusentals ruiner av pagoder,,
kloster, statyer m. m. vittna om P:s forna
storhet och prakt. P. var Burmas huvudstad till!
slutet av 1200-talet. Jfr Burma, sp. 173.
Paganfni, Niccolö, italiensk violinist (1782
—1840). Han uppträdde redan 1793 offentligt
som underbarn, var 1805—08 soloviolinist i
Lucca och bereste sedan Italien. Sitt stora rykte
som violinkung vann
P. fr. o. m. 1828, då
han utsträckte sina
resor även till Frankrike
och England. 1832
drog han sig tillbaka
till sitt hemland. Hans
spel var i hög grad
temperamentsfullt och
formligen fascinerade
publiken. Hans teknik
var enastående. — P.
var mycket sjuklig och
måste ofta hastigt
draga sig tillbaka. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
