Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pederasti, grekisk kärlek - Peder Jakobsson, Peder Sunnanväder - Peder Månsson (Petrus Magni) - Pedersen, Carl-Henning - Pedersen, Christiern - Pedersen, Helga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Peder Jakobsson—Pedersen
9
Homeros. Den florerade i de doriska staterna, i
vilka den främjades av de egendomliga
levnadsförhållandena där; män och ynglingar levde
tillsammans, skilda från kvinnorna. Förhållandet var
från början grovt sinnligt men omkläddes med
en ideell dräkt och brukades i pedagogiskt syfte.
I Sparta hade varje gosse sin eispnélas (ung.
den, som inspirerar), vilken tjänade honom som
handledare och föredöme och satte in hela sin
kraft på att synas förebildlig i den yngres ögon.
På Kreta fick förhållandet fasta former,
påminnande om äktenskapets, och började med att den
äldre bortrövade gossen. Seden övertogs av de
andra grekiska stammarna men fick hos dem ej
samma så att säga institutionella karaktär som hos
dorerna. Den förekommer i mytologien och
näm-nes ofta i komedien. P. uppfattades här å ena
sidan som en onaturlig last, ibland bekämpad med
lagstiftningens hjälp. Å andra sidan omkläddes
den med ett ideellt skimmer, vartill bidrog, att
kärleksförhållandet mellan man och kvinna på
grund av kvinnans tillbakasatta ställning saknade
denna idealisering. Platon förhärligade p. (i
”Symposion”), visserligen som den lägsta
formen av kärleken till det sköna. Kyniska och
stoiska filosofer bekämpade p. utan större
framgång. Med den grekiska kulturen kom p. till
Rom, där den blev mycket utbredd. Jfr
Homosexualitet. — Litt.: E. Bethe, ”Die dorische
Knabenliebe” (i Rheinisches Museum für
Philo-logie, bd 62, 1907); P. Brandt, ”Päderastie” (i
”Handbuch der Sexualwissenschaften”, 3:e uppl.
1926).
Peder Jakobsson, kallad Peder S u n n a
n-väder, kansler, biskop, upprorsledare (d. 1527).
Han blev 1506 riksföreståndaren Svante
Nilsson Stures kansler. Hans öden voro därefter
på det närmaste förbundna med Sturehusets.
Efter herr Svantes död fortfor han att vara
kansler under Sten Sture d. y:s hela
riksföre-ståndartid. Tidigare kanik i Linköping, blev P.
1510 kyrkoherde i Stockholm och 1515 tillika
dekan i Västerås. Efter Gustav Vasas uppträdande
blev han vald till biskop i Västerås. Han kunde
emellertid ej dölja sitt missnöje med att Sturarna
undanträngts av Gustav. Han blev därför på den
nye konungens tillskyndan avsatt från
biskopsämbetet redan i sept. 1523. Harmen häröver
gjorde honom till upprorsman. Tills, m. mäster Knut
Mickelsson ledde han det s. k. Första dal upproret
1524—25, som åsyftade en restauration av
Sture-väldet. Sommaren 1525 måste han fly till Norge;
utlämnad därifrån på Gustav Vasas begäran,
dömdes han till döden och avrättades i Uppsala
18 febr. 1527. — Litt.: G. Carlsson i
”Humanistiska vetenskapssamfundets årsberättelse 1948
—49” (1949).
Peder Månsson (lat. Petrus Magni),
biskop (d. 1534). Som birgittinmunk sändes P.
1507 till Rom för att åt Vadstena kloster söka
återvinna den heliga Birgittas hus. Efter tre års
rättegångar lyckades han också vinna sitt mål.
Han stannade sedan i Rom 16 år som ombud
för Vadstena kloster och föreståndare för
nämnda hus samt idkade då jämväl lärda studier.
10
Gustav I föreslog honom till den avsatte biskop
Peder Jakobssons efterträdare i Västerås, och
han antogs även därtill av domkapitlet. 1 maj
1524 vigdes han till biskop i Rom, vilket kom att
bevara den s. k. apostoliska successionen åt
svenska kyrkan. P:s sympatier voro avgjort på den
katolska sidan, men han hade icke kraft att
motsätta sig reformationens fortgång. P. var en av
Sveriges första lärda författare på svenska. Av
hans skrifter märkas bl. a. en ”bergsmanskonst”,
ett par skrifter i krigskonst, en läkarbok, ett slags
lantbrukspraktika samt ett kalendarium med
prognostika ävensom strödda tekniska rön och
uppsatser. I avskrift finnes i Uppsala univ.-bibl.
”Barnaboken”, en fri, med intressanta tillägg
försedd övers, från Erasmus’ ”Institutio principis
christiani”. — Litt.: E. Smedberg, ”P:s
landsmanskap” (1920). Av R. Geete ha i Samlingar utg.
av Sv. Fornskrift-Sällskapet utgivits ”P:s
skrifter på svenska med inledning” (1913—15) och
”Vadstenabrodern P:s bref på svenska från Rom
till Vadstena kloster 1508—1519” (1915).
Pedersen, C a r 1-H e n n i n g, dansk målare (f.
1913), arbetade i sitt tidigare måleri med rent
formella problem under påverkan av Kandinskijs
teorier men blev sedan en utpräglat fabulerande
och expressiv konstnär. P:s målningar skildra en
mystisk, primitiv värld, ”drömmar och inre syner
med märkliga fiskliknande figurer och masker”.
Pedersen, Christiern, dansk författare
(c:a 1480—1554), kanik i Lund, mag. i Paris, där
han 1514 utgav den första Saxo-uppl. Här
började också hans egen författarverksamhet, bl. a.
med ”Jertegns Postil”, den största katolska
andaktsboken på danskt språk. Efter hemkomsten
slöt han sig till Kristian II :s parti och måste
lida förföljelser. Under en vistelse vid sin
landsflyktige herres hov i Nederländerna utgav han
sin mästerliga övers, av N. T. (1529), i vars
förord han tillkännagav sin övergång till den
luterska läran. Här börjar även hans långa rad
av protestantiska uppbyggelseskrifter, ofta fria
bearbetningar efter Luther. 1532 bosatte han sig
i Malmö som boktryckare men upphörde med sin
förlagsverksamhet redan vid grevefejdens
utbrott och slog sig 1541 ned i Köpenhamn, där
han hade huvudandelen i den nya bibelövers., som
utkom 1550 och blev grundläggande för danskt
skriftspråk. Hans sista skrift är den postumt
utkomna ”Esopi leffnit oc nogle hans fabel” (1556),
den första tryckta danska sagoboken. Bland hans
efterlämnade skrifter var en övers, av Saxo
(förlorad) och en forts., som delvis är utg. i C. J.
Brandts och R. Th. Fengers uppl. av hans
”Danske skrifter” (5 bd, 1850—56). — Litt.:
Biogr. av C. J. Brandt (1882).
Pedersen, Helga, dansk jurist (f. 1911), jur.
kand. 1936. Efter tjänstgöring i Justitieministeriet
och Östre Landsret blev P. 1949 byretsdommer
i Köpenhamn och 1951 justitieminister i den
nybildade koalitionsregeringen (Venstre-Höire), den
första kvinnliga justitieministern i Norden. Hon
avgick från denna post i samband med
regeringsskiftet sept. 1953. Sedan 1949 är hon ordf, i
Danske kvinders nationalraad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
