Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pelikansläktet - Pelion - Pelis - Pélissier, Aimable Jean Jacques, duc de Malakoff - Pelit - Peljekaise el. Örfjäll - Pella - Pellagra - Pellerins margarinfabrik, ab. - Pelle Snusk - Pellico, Silvio - Pellionia - Pelliot, Paul - Pelloreppe - Pellworm - Pelobatidae, lökgrodor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
31
Pelion—Pelobatidae
32
simfåglar. Båda nå en längd av intill 180 cm,
och bredden mellan vingspetsarna kan uppgå
till 260 cm. ögonkrets och kinder äro nakna,
men hos den förra bildar fjäder fästet vid
pannroten en spets, hos den senare en
inbuktad linje. Den förra är vit med rosenröd
anstrykning, den senare övervägande vit med på
undersidan blågrå anstrykning. Båda finnas i s. ö.
Europa samt i n. Afrika och v. Asien, den senare
går österut genom Centralasien ända till Kina.
Den allmännaste amerikanska pelikanen är den
bruna pelikanen, P. occidentalis, som når
en längd av 127 cm. Den finnes företrädesvis
vid kusterna av Karibiska havet och Mexikanska
bukten. Pelikanerna leva sällskapligt och livnära
sig av fisk, som de vanl. fånga simmande på
grunt vatten. Dyka kunna de ej. Bona byggas
kolonivis i svårtillgängliga sumpmarker.
Pelikanen kan lätt tämjas och når hög ålder.
Pèlion, nygrek, även Plessi’di, berg i
Grekland, vid Thessaliens kust; 1,618 m högt. Jfr
Ossa.
Pelis (fr. pelisse), pälsfodrad damkappa.
Pélissier [pelisje’], Aimable Jean
Jacques, duc de Malakoff, fransk militär
(1794—1864). Han tjänstgjorde mest i Algeriet.
1850 blev han divisionsgeneral och efterträdde
under Krimkriget 1855 Canrobert som chef för
de franska trupperna. 8 sept. s. å. stormade Mac
Mahon Malakovtornet, och P. utnämndes då till
hertig och marskalk. Senare var han bl. a.
ambassadör i London 1858—39 och från 1860
generalguvernör i Algeriet.
Pelit, äldre sammanfattningsnamn på
sedimentära bergarter, bestående av stoftfint, lerartat
(pelitiskt) material.
Pe’ljekaise el. Ö r f j ä 11, fjäll i Arjeplogs
sn, Lappland, v. om Hornavan; 1,133 m ö. h.
Nationalpark sedan 1913.
Pe’lla, forntida stad i Makedonien. Filip II
gjorde P. till Makedoniens huvdstad, och
Alexander den store föddes där. Ruiner vid byn Ala
Kilise.
Pella’gra (av it. pelle, hud, och agra, sträv),
med., en till avitaminoserna hörande sjukdom, som
förekommer i s. Europa, Förenta staterna m. fl.
trakter. P. kännetecknas av avmagring samt
rubbningar i matsmältningskanal, nervsystem och hud.
Hudförändringarna bestå av mörkfärgning och
skörhet. P. anses numera, i anslutning till gjorda
experimentalforskningar, huvudsaki. förorsakad
av brist i kosten på en bestämd s. k. P-P-faktor
(pellagrapreventiv), nikotinsyreamid, som saknas
i klifritt mjöl men finnes rikligt i jäst och viss
animalisk föda (kött, inälvor, ägg).
Pellerins margarinfabrik, ab., Göteborg, etabl.
1894 som dotterföretag till en av den franske
industrimännen Auguste Pellerin (1853—
1929) grundad margarinfabrik i Paris, bolag
1918, tillverkar margarin, konstister och
kokos-smör. Antal arbetare c:a 100; aktiekapital 6
mkr. P. äger ett flertal dotterföretag, bl. a.
Margarin-ab. Zenith. Det är delägare i och har
överlåtit sin försäljning till Margarinbolaget ab.
Pelle Snusk, om smutsig el. osnygg pojke,
ef
ter en bilderbok för barn, ”Julbocken eller Pelle
Snusk” (1872; tidigare uppl. med titeln
”Drum-melpelle”, 1849 och 1863), en bearbetning av
tysken H. Hoffmann Donners ”Der
Struwwel-peter” (1845). Härtill även snuskpelle.
Pellico [pä’likå], S il vi o, italiensk
författare (1789—1854). P. var lärare i Milano och
slog där igenom med den patriotiska tragedien
”Francesca da Rimini” (sv. övers. 1877; uppf. f.
ggn i Milano 1815). Med några liktänkande
uppsatte P. 1818 tidskriften II Conciliatore, som
snart ådrog sig den österrikiska polisens
uppmärksamhet och 1819 indrogs. P., dess egentlige red.,
arresterades 1820 som misstänkt för carbonarism
och dömdes till döden 1822. Emellertid
förändrades straffet till 15 års strängt fängelse på
fästningen Spielberg, nära Brünn; han frigavs dock
redan 1830. Genom den enkla men skickligt
gjorda skildringen av sin fängelsetid, ”Le mie
prigioni” (1832; sv. övers. 1836) vann J. sin
säkerligen största berömmelse. Han utgav
vidare bl. a. den religiöst-filosofiska ”Dei doveri
degli uomini” (1834; sv. övers. 1836).
Pelliönia, släkte av fam. nässelväxter från de
tropiska delarna av Östasien och Stillahavsöarna.
De äro örter med olikformade, helbräddade el.
sågade blad och dioika, i knippen ordnade
blommor. Som varmhus- och ampelväxter odlas även
i Sverige P. Daveauana, med
bronsfärgade—olivgröna, på undre sidan rödaktiga blad, och P.
pulchra, med glänsande svartbruna, på
undersidan blekröda blad.
Pelliot [päljå’], Paul, fransk orientalist
(1878—1945), prof, vid Collège de France från
1911. Han var en av nutidens främsta
si-nologer. Under en forskningsfärd i
Centralasien 1908 gjorde han i Tun-huang
(prefekturen Sha-chou) märkliga förvärv för
Biblio-thèque nationale i Paris av manuskript, som legat
inmurade i ett grottempel sedan början av
1000-talet e. Kr. Aurel Stein hade något tidigare
hemfört en första skörd till London, men P. kunde
som sinolog göra ett effektivare urval, och
omfattande manuskript ha lämnat utomordentligt
viktigt material rörande Asiens medeltida språk och
kulturer. P. utförde även viktiga
konsthistoriska studier i Tsien Fo tung (”de tusen Buddhas’
grottor”) vid Tun-huang, som han sedermera
publicerade i stora planschverk.
Pe’lloreppe, fjäll, se Sarek.
Pellworm [pä’lvårm], frisisk ö, se Halligen.
Peloba’tidae, 1 ö k gr o do r, fam. bland de
stjärtlösa groddjuren. De ha tandförsedd
överkäke och sakna revben. Den enda svenska av
de omkr. 30 arterna är lökgrodan,
Pelo-bates fuscus, som är känd från s. v. och v.
Skåne och f. ö. finnes genom mell. Europa fram
till Ural. Till kroppsformen liknar den en
padda, men bakbenen äro långa. Färgen är brokig
i brunt och gulgrått, och längden uppgår till
5—7 cm. Larverna kunna nå mer än dubbla
denna längd. Lökgrodan för ett nattligt
levnadssätt och gräver om dagen ned sig i lös jord.
Oroas den, avsöndras en vätska med vitlöksartad
lukt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
