Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Penningteori - Penningvärde - Penningväsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
45 Penningvärde—Penningväsen 46
ma sak, är en omtvistad fråga. Gemensamt för
dem båda är den betydelse man tillerkänner
statens ingrepp på kreditmarknaden. Denna kan
uppdelas i marknaden för långa lån,
obligations- el. kapitalmarknaden, samt
marknaden för korta lån, ss. växellån,
penningmarknaden.
Tidigare utgjorde kreditpolitiken
statens huvudsakliga medel att reglera
penningvärdet. Under senare år ha budgetpolitiken,
valutapolitiken, lönepolitiken etc. fått ökad betydelse
som medel för penningpolitiken. Ger
man detta begrepp en vidsträckt betydelse, kan
däri innefattas ej blott de medel, varmed staten
söker reglera penning- och kreditväsendet, utan
alla de medel, varmed den söker påverka den
allmänna prisnivån. Taga vi även hänsyn till
utrikeshandeln, kan man säga, att en expansion med
ökad efterfrågan och tendens till prisstegring
inträder, när realkapitalbildningen plus exporten
är större än sparandet plus importen, medan
motsatsen leder till en kontraktion. Härmed äro de
punkter antydda, där penningpolitiken kan sätta
in. Vill man ernå en prissänkning, kan
realkapitalbildningen bromsas genom t. ex. räntestegring
el. direkt investeringskontroll el. sparandet ökas
genom en överbalansering av budgeten etc.
När det gäller att medelst räntepolitik el.
andra medel reglera prisnivån, är målet i regel att
bevara denna stabil. Begreppet stabil prisnivå
kan fattas i mer än en betydelse, men vanl. är
det konsumtionsvarupriset el. levnadskostnaderna
man söker reglera. När man inför 2:a
världskriget planerade Sveriges penningpolitik,
uppsattes dock först som mål att bevara den totala
inkomstsumman konstant. Detta hade inneburit,
att man godtagit prisstegringar, vilka härrörde
från ökad varuknapphet men ej inflatoriska
sådana. Tack vare bl. a. lönekompensationer
inträdde dock en inflatorisk prisstegring, som
sedan successivt fortsatt. — Litt.: E. Lindahl,
”Penningpolitikens mål” (1929), ”Penningpolitikens
medel” (1930); E. Lundberg, ”Studies in the
theory of economic expansion” (1937); G.
Myrdal, ”Monetary equilibrium” (1939); B. Ohlin,
”Kapitalmarknad och räntepolitik” (1941); J.
Pedersen, ”Pengeteori og pengepolitik” (2:a uppl.
1948).
Penningvärde, se Penningteori.
Penningväsen. Varje form av hushållning, där
bytet ingår som ett betydelsefullt moment,
förutsätter ett bytesmedel. Så länge bytet har
karaktären av ett direkt byte, vara mot vara, gör
sig endast önskvärdheten av en värdemätare
gällande. När bytet övergår till att bli indirekt,
måste snart ett betalningsmedel, som
mottages allmänt, skapas. Ett p. uppstår i samma
stund, som betalningsmedlet får statlig sanktion
som lagligt betalningsmedel.
Förutom penningens här nämnda egenskaper att vara
ett allmänt, lagligt betalningsmedel, som
samtidigt är värdemätare, tillkomma vissa mera
sekundära egenskaper, ss. dess förmåga att bevara
och transportera värden. Olika varor, t. ex.
boskap, salt, metalltackor, ha använts som pengar.
Numera förstår man med pengar i första hand
metalliskt mynt (hårt mynt) och sedlar.
Vid guldmyntfot framstår i varje fall för det
populära betraktelsesättet guldet som den
egentliga bäraren av pengarnas köpkraft, och
sedlarna erhålla sitt värde genom att de i
centralbanken kunna utbytas mot guld. Kunna sedlarna,
som numera allmänt är fallet, ej inlösas mot
guld, talar man om pappersmynt,
papper s v a 1 u t a el. fri valuta. — Även
tillgodohavanden å check- el. giroräkning kunna
betraktas som betalningsmedel.
P:s organisation är av avgörande betydelse för
prisnivån inom ett land, varför dess reglering
i alla länder med utvecklat ekonomiskt liv
anses vara ett samhällsintresse av vital betydelse.
Man har därför i de olika länderna sökt skapa
centralbanker med monopol på
sedelutgivningen och med huvuduppgift att tillse, att p.
icke utsättes för allvarliga rubbningar. Så länge
guldmyntfoten bestod, gick penningpolitiken
främst ut på att skydda denna. Trots att
guldmyntfoten upphävts, har man i vissa länder i
syfte att hindra en obegränsad ökning av
sedelmängden fasthållit vid kravet på en viss relation
mellan denna och centralbankens guldkassa.
Antingen har man fastslagit, att den utelöpande
sedelmängden skulle vara täckt med guld till en
viss procent, el. också har man jämte detta
kvotsystem använt ett kontingentsystem,
som innebär, att centralbanken har rätt att utge
sedlar till ett belopp motsv. guldkassan plus en
fastställd kontingent. I Sverige är
sedelutgivningen numera helt frikopplad från guldkassan,
bortsett från att denna ej får understiga 150 mkr.
Redan i de äldsta kända skriftkulturerna är
penningen känd. I Babylonien var redan under det
tredje förkristna årtusendet p. väl utvecklat. Här
kommo särsk. silver och säd till användning som
penningar. Som betalningsmedel brukades i
Egypten mest koppar. De homeriska dikterna nämna
främst boskap som inom det grekiska
kulturområdet använda penningar. Inom Italien var i
första rummet kopparn brukad som bytesmedel.
Inom det svenska förhistoriska föremålsmaterialet
kunna trol. vissa yx- och skärtyper från
stenåldern, olika föremål av järn, ss. ringar, stänger
och spadliknande former av ganska tydlig
”krymp”-karaktär, betraktas som penningar.
Under folkvandringstid ha barrer och tenar av guld
och under vikingatiden s. k. bitsilver använts som
bytesmedel.
Sedan den mycket högt utvecklade penningform,
som kallas mynt, under 600-talet f. Kr.
uppkommit i v. Mindre Asien och Grekland, vann detta
efter hand en alltmera dominerande ställning inom
större och större områden, men det utträngde
aldrig andra former av penningar.
I Europas ekonomiskt mest utvecklade länder
förekommo från högmedeltiden i alltmer ökad
utsträckning affärstransaktioner genom växlar
och rent bokföringsmässiga värdeöverföringar,
alltså utan bruk av konkreta penningar. En
sådan affärspraxis vann under nyare tiden insteg
över hela världen. Från 1600- och 1700-talen ha
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
