Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Petrarca, Francesco - Petrassi, Goffredo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
147
Petrassi
148
Fasad till klippgravar i Petra.
familjen ett kringirrande liv men fann 1312 ett
fast hem i Avignon, då påvarnas residensstad.
Tidigt vaknade hos P. ett livligt intresse för den
latinska klassiska litteraturen. Då han 1325 från
Bologna, där han studerat juridik, återvände till
Avignon, ingick han i det andliga ståndet och
skaffade sig indräktiga prebenden. En stor del
av sitt liv tillbragte han på resor och som gäst
hos rika och förnäma personer, bl. a. flera av
de italienska tyrannerna; han vistades i
Pyrenéerna, n. Frankrike, Tyskland och hade 1337—53
ett hem i Vaucluse, nära Carpentras. Till Rom
kom han 1337. Vistelsen där stegrade hans
entusiastiska beundran för den latinska klassiciteten
och eldade hans längtan att få se Rom och
Italien återvinna sin forntida glans och ära. Redan
då ansågs han som en av samtidens lärdaste män
och största skalder. Under folkets jubel
lager-kröntes han 8 april 1341 på Capitolium i Rom,
den förste, som i nyare tid erhållit denna
heder sbevisning. P. framletade en betydande
samling av antika manuskript, och genom sitt
brinnande intresse för den klassiska litteraturen
räddade han flera viktiga handskrifter från att
förstöras. Det ideal, som han drömde sig, var att
åter realisera det antika Rom, och han
sympatiserade med Cola di Rienzi. Men hans politiska
funderingar ledde icke till resultat. — Den
senare delen av sitt liv tillbragte P., ivrigt
upptagen av studier, huvudsaki. i n. Italien, där
han ägde flera mäktiga gynnare; sitt sista hem
hade han i Arquå nära Padova. — Som lärd
man och skald intog P. bland sina samtida främs-
ta platsen. Han bröt med medeltidens skolastik
och lade grunden till den kultur, som framgått
ur studiet av den antika klassiska litteraturen.
Bland latinska författare valde han företrädesvis
den då försummade Cicero och Vergilius men
även Seneca till mönster. Han vann därigenom
en dittills okänd förmåga att på klassiskt latin
uttrycka sina tankar, och alla hans på latinsk
prosa författade arbeten röja till både form och
innehåll ett starkt
inflytande från Cicero.
Bland dessa må
nämnas ”De viris
illustri-bus”, ”De rebus
me-morandis”, ’Tnvectivæ
in medicum” samt de
många breven av hans
hand, omkr. 540. I
dessa ingår hans
självbiografi ”Epistola ad
posteros”. I sitt
latinska skaldskap sökte
han efterlikna
Vergilius; han skrev
ekloger och ett stort
epos, ”Africa”, vari han ville förhärliga Roms
nationalhjälte Scipio Africanus. Därtill kommer
även ett antal latinska skaldebrev av skiftande
innehåll. — Under seklernas lopp har intresset
för hans latinska skrifter, vilka utgöra flertalet,
inskränkts till ett rent litteraturhistoriskt, vilket
däremot ingalunda är fallet med det enda han
efterlämnat, skrivet på hans modersmål, näml. ”11
canzoniere”, som alltjämt har inflytande på
Italiens lyriska poesi. Denna canzoniere utgör en
samling italienska skaldestycken, omfattande
sonetter, canzoner, sestiner, ballater och
madriga-ler, varjämte man även brukar räkna dit ”1
trionfi”, ett dussin på terza rima författade
allegoriska dikter från hans sista ålder sskede. Med
utgångspunkt från den tidigare italienska och
provensalska lyriken har han självständigt
utvecklat sin diktkonst till en stundom så till form
som stämning mönstergill fulländning och med
nyvunnen förmåga att fint analysera och
poetiskt skildra alla skiftningar i eget känsloliv; han
blev därigenom en föregångare till den moderna
lyriken. Den kärlekskult han ägnade Laura —
vad den så benämnda verkligen hette är okänt
— före och efter hennes död har framkallat
flertalet av dessa sånger; några äro dock moraliska
el. politiska, t. ex. canzonen ”Italia mia”, vari
han med glödande patos skildrar sin sorg över
Italiens sönderslitenhet. — ”Sonetter till Laura”
översattes av T. Hagberg 1874, ”Canzoner,
ballater och sestiner” 1880 och ”P:s sonetter till
Laura efter hennes död” i Sv. Akad:s Handl.,
bd 9, 1894, av C. A. Kullberg; F. Wulff har
utgivit ”En svensk Petrarcabok” (1905—07)
m. fl. arbeten med övers, från P.; V. Ekelund,
”Ur F. P:s brev” (1915). — Litt.: Monogr. av
P. de Nolhac (2:a uppl., 2 bd, 1907), F. de
Sanctis (6:e uppl. 1927) och E. H. R. Tatham
(2 bd, 1925—26).
Petra’ssi, Goff redo, italiensk tonsättare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
