Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Petrus av Alcantara - Petrus’ brev - Petrus de Dacia - Petrus’ evangelium - Petrus Johannis Gothus (Per Hansson Östgöte) - Petrus Jonæ (Helsingius) - Petrus Lombardus - Petrus Olai (Olavi) - Petsamo - Petschaft - Petseri - Pettenkofer, Max von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
165
Petrus’ brev—Pettenkofer
166
av ytterligt hård askes. Som den heliga Teresias
andlige rådgivare spelade P. en stor roll vid
dennas reformation av karmelitorden.
Helgonförklarad 1669.
Petrus’ brev, se Petrus.
Petrus de Däcia, religiös författare (f. på
1230-talet på Gotland, d. 1289). Han inträdde i
dominikanorden samt studerade 1266—69 i Köln
och 1269—70 i Paris. 1271 tillträdde han sin
anställning som lektor (undervisningsledare) i
do-minikanklostret i Skänninge, där han ivrigt
verkade för upprättandet av ett kvinnligt
domini-kankloster, blev 1276 lektor i Strängnäs och 1280
i Visby, för vars dominikankloster han blev prior.
Han var en försynt och trofast natur, mest
bekant för sin svärmiska hängivenhet för en
senare som lokalhelgon vördad beginnunna i byn
Stommeln invid Köln (se Kristina från
Stumbe-len), med vilken han sammanträffat under sin
Kölnvistelse och sedan livet igenom stod i
korrespondens. P. skrev en för medeltidsmystikens
känsloliv synnerligen upplysande
levnadsbeskrivning över henne, tr. 1707 i ”Acta sanctorum”
och kritiskt utg. av J. Paulson i ”Scriptores latini
medii ævi suecani”, I (1896; sv. övers, av T.
Lunden 1950). — Litt.: H. Schück, ”Vår förste
författare” (1916); H. Schiller i ”Diktare och
idealister” (1928).
Petrus’ evangelium, se Petrus.
Petrus Joha’nnis Göthus (Per Hansson
östgöte), översättare och förläggare (1536—
1616). Han kom 1568 som student till Rostock
och fann snart sitt uppehälle som översättare och
förläggare. Han översatte och utgav dels i
Rostock, dels i Stockholm nära 100 skrifter, mest
tyska uppbyggelseböcker (bl. a. ”Gudheliga
böö-ner”, 1572). Han översatte även (1581)
Augs-burgska bekännelsen och utgav ett par av de
äldsta svenska reformationsskrifterna. Psalmerna
n:r 553, 592 i vår nuv. sv. psalmbok äro övers,
av P.
Petrus Jönæ, kallad H e 1 s i’n g i u s (från
Hälsingland), teolog (d. 1607). Han blev 1568
prof, i Uppsala men avsattes 1577 av Johan III
som ivrig motståndare till liturgien; P.
återinsattes och blev, då univ. 1580 stängdes, kyrkoherde
i Funbo. Alltjämt motståndare till konungen,
fängslades han 1581 men lyckades fly till hertig
Karl, som utnämnde honom till kyrkoherde i
Nyköping 1585 och biskop i Strängnäs 1586.
Petrus Lomba’rdus, en av
medeltidsskolasti-kens inflytelserikaste teologer (d. 1160), f. i
Lombardiet, teologisk lärare i Paris, biskop där
1159. Han är främst känd genom sitt stora
dogmatiska verk ”Libri IV sententiarum” (omkr.
1150), där han med omsorg samlat och ordnat
vad den tidigare dogmatiska traditionen hade att
erbjuda. Det blev medeltidens mest använda
teologiska studiebok.
Petrus Oläi (O lä vi), den heliga Birgittas
biktfäder. 1) Petrus av Alvastra (d.
1390) var subprior i Alvastra kloster, då
Birgitta slog sig ner där (1344) och i enlighet med
en uppenbarelse utsåg honom till sitt litterära
biträde. Med budskap från henne sändes P.
jämte biskop Hemming av Abo till påven i
Avignon. Sedan Birgitta besatt sig i Rom, vistades
P. med vissa avbrott där och översatte flertalet
av hennes uppenbarelser till latin. Efter Birgittas
död deltog han i organiserandet av den nya
or-densstiftelsen och uppsatte enl. hennes önskan
ett förtydligande och kompletterande tillägg till
den av henne utarbetade ordensregeln. Han var
även verksam för Birgittas kanonisering och
sam-manskrev (jämte Petrus av Vadstena) för detta
ändamål den första berättelsen om hennes liv
och underverk. — 2) Petrus av Vadstena
(d. 1378) var en tid föreståndare för
helgeands-huset i Skänninge samt Birgittas biktfader från
hennes avresa från Sverige intill hennes död. I
Rom handhade han de ekonomiska
angelägenheterna, medverkade i viss utsträckning vid övers,
till latin av hennes uppenbarelser samt utformade
ritualen för ordens veckogudstjänster. Sedan P.
efter Birgittas död ombesörjt överförandet av
hennes kvarlevor till Sverige, blev han Vadstena
klosters förste generalkonfessor.
Pe’tsamo [-å], ry. Petjenga, område i
Sovjetunionen vid Ishavskusten och gränsen mot Norge.
Terrängen är ställvis mycket kuperad. I s.
finnas Saariselkäf jällen med toppen Jonlaki (719 m) ;
på området i n. nå Petsamof jällen upp till 632 m.
Kusten är likaså bergig. Petsamo älv har en
längd av no km, flodområde 1,615 km2. N.
delen av P. utgöres av skoglös tundra. Floddalarna
samt de s. delarna täckas av barrskogar och
vidsträckta myrmarker. Till början av 1800-talet
hörde P. till de områden vid Ishavskusten, som
voro gemensamma för de nordiska länderna och
Ryssland. Då dessa trakter vid gränsregleringen
1826 uppdelades mellan Sverige-Norge och
Ryssland, blev Finlands behov av en kuststräcka vid
Ishavet icke tillgodosett. Vid freden i Dorpat
1920 erhöll Finland slutl. ett område på 10,470
km2 i P., men vid vapenstilleståndet 1944
avträddes området åter till Sovjetunionen.
Under den tid Finland innehade P. utnyttjades
området med dess ödsligt vackra fjällnatur som
turistcentrum. Goda landsvägsförbindelser
byggdes, och sjötrafik med Norge upprättades. De
stora nickel fyndigheterna i P. utarrenderades 1934
till den engelsk-kanadensiska nickeltrusten, och
för gruvindustriens räkning uppfördes Jäniskoski
kraftverk i Pasviks älv. Vid vinterkrigets utbrott
1939 invaderades P.-området av sovjettrupper,.
vilka dock drogos tillbaka efter freden i Moskva
1940. Vid krigsutbrottet 1941 övertogo tyska
trupper fronten vid P. Vid återtåget 1944
förstörde tyskarna bebyggelsen, gruvanläggningarna
och kraftverket. De sistn. ha dock ånyo uppförts.
Petschaft [pä’t/aft], dets. som pitschaft
(se d. o.).
Pe’tseri, ry. Petjory, stad i s. ö. Estland; c:a
5,000 inv. (1938). Kloster med kyrka från
1400-talet. 1939 och 1944 ödelädes halva staden av
eldsvåda och krigshändelser. Klostret räddades
dock.
Pe’ttenkofer [-kaf-], Max von, tysk kemist
och hygieniker (1818—1901). Han blev 1865 prof.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
