Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pisano, Andrea - Pisano, Antonio - Pisano, 1. Niccolò - Pisano, 2. Giovanni - Piscator, Erwin - Pisces - Piscina - Pisidien - Piskmask - Piskormar - Piso - Pisolit, ärtsten - Pison
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
235
Pisano—Pison
236
Andrea Pisano: Relief på södra bronsporten till
baptis-teriet i Florens, 1336.
och klocktornet (1337—43), av vars reliefer flera
härröra från hans hand.
Pisa’no [-nå], Antonio, se Pisanello.
Pisa’no [-nå], i) Niccolö P., italiensk
skulptör (omkr. 1220—omkr. 1284). P:s första
kända verk är den 1259 fullbordade predikstolen
i Pisas baptisterium. Den sexkantiga
predikstols-korgens sidor äro prydda med en serie reliefer
av nytestamentliga scener (bebådelsen, födelsen,
tre konungar, korsfästelsen och yttersta domen);
här visar sig P. som en av den italienska
skulpturens viktigaste förnyare. P. bygger på den
toscanska traditionen men även på bysantinsk
och antik konst. För själva stilen i hans arbeten
har den franska katedralskulpturen varit av
betydelse. I själva verket inleder P. den gotiska
perioden i den italienska plastikens historia. I
hans andra stora verk, predikstolen i Sienas dom
(1265—69; se bild 1 å pl. vid sp. 233), vid vars
utförande han biträddes av bl. a. sonen Giovanni,
äro de gotiska dragen ännu mer framträdande.
Bland P:s övriga verk märkas en uttrycksfull, i
formen rätt summarisk korsfästelserelief i Lucca,
reliefer på Area di San Domenico i Bologna
(tills, m. Fra Guglielmo) samt slutligen Fontana
Maggiore i Perugia (se bild vid d. o.) (1277—
78), vid vars utförande stora partier överlåtits
på sonen Giovanni. — Litt.: G. Swarzenski, ”N.
P.” (1926).
2) Giovanni P., den föreg:s son, skulptör
och arkitekt (omkr. 1245—efter 1314). Han
biträdde fadern i några av hans främsta verk
och gick vidare på den av Niccolö inslagna
vägen. P. övergav nästan helt och hållet de
antika förebilderna och sökte i stället i allt större
utsträckning inspiration hos Frankrikes
höggotiska skulptur. Hans arbeten utmärkas av en
högt uppdriven uttrycksfullhet, en livlig rörelse
samt en enhetligare komposition än faderns verk.
P:s största verk äro de båda predikstolar, som han
utförde för Sant’ Andrea i Pistoia (1301; se bild
2 å pl. vid sp. 233) och domen i Pisa (fullb. 1310,
skadad genom brand 1595 och nedtagen,
restaurerad och åter uppställd 1926; se bild 3 å pl. vid
Pisa). En serie stående madonnor i Prato, i
domen i Pisa, i Arenakapellet i Padova m. fl. vittna
tydligast om hans förbindelser med den franska
skulpturen. Som arkitekt har P. haft en
betydelsefull verksamhet vid domerna i Pisa, Siena och
Massa Maritima. — Litt.: A. Venturi, ”G. P.”
(2 bd, 1927).
Piscätor [-år], Erwin, tysk teaterman (f.
1893). P., som mottagit starka intryck av M.
Reinhardt, spelade under 1920-talet en
framträdande roll i Berlins teaterliv, bl. a. som chef 1924
—27 för Volksbühne. Han har i sina
iscensättningar experimenterat med de mest skilda
stilriktningar och t. o. m. använt filmen som hjälpmedel.
Sedan P. omkr. 1930 lämnat Tyskland, var han en
tid verksam i Sovjetunionen; bl. a. gjorde han
där filmen ”Fiskarupproret i Santa Barbara”,
präglad av kommunistisk propaganda men
konstnärligt uttrycksfull. Han är numera bosatt i
U.S.A., där han är ledare för Dramatic
Work-shop of the New School for Social Research.
P. har haft stort inflytande på modern regikonst.
Pfsces. 1) (Zool.) Se Fiskar. — 2) (Astron.)
Se Fiskarna.
Piscina, lat., eg. fiskdamm, urspr. det
forn-kristna dopkaret. Under medeltiden var p. den
stenskål, vari det vatten tömdes, som nyttjades
för de heliga tvagningarna el. vid de heliga
kärlens skölj ning. P. hade ofta sin plats i en
stundom rikt utsirad nisch nära altaret.
Pisidien (grek. Pisidi’a), forntida landskap i
s. delen av Mindre Asien, omedelbart n. om
Pamfylien, fruktbart men svårtillgängligt.
Invånarna vållade grannarna oro genom krigståg
ännu under den romerska tiden.
Piskmask, Trichoce’phalits di’spar, till
maskgruppen nematoder hörande, omkr. 4 cm lång
inälvsparasit hos människan. Med främre ändan,
som är utdragen till en fin tråd sitter djuret
inborrat i tarmväggen. P. är ofarlig, om den
ej, som undantagsvis inträffar, uppträder i större
mängd hos en person, då den framkallar
svårartad anemi.
Piskormar, se Trädormar.
Piso, familj av den romerska plebejiska gens
Calpurnia. — Lucius Calpurnius P.
Caesoninus, fader till Caesars sista maka,
Calpurnia, var konsul året för Ciceros landsflykt
(58 f. Kr.) och mest känd genom dennes grovt
smädande tal ”mot Piso”. Om G a i u s
Calpurnius P. se Nero, sp. 773.
Pisolit, ä r t s t e n, oolitisk bergart, vanl.
kalksten, bestående av ärtstora ooider. P.
förekommer bl. a. i sprudelstenen från Karlsbad.
Pison, en av paradisfloderna enl. 1 Mos.
2:10—11.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
