Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Planeter - Planetoider - Planetsystemet - Planetväxel - Planfilm - Plangeometri - Planhetsmätning - Planhjulsväxel - Planhushållning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
265 Planetoider—Planhushållning 266
Ringsystemets tjocklek är obetydlig, den uppgår
blott till ett el. ett par hundra km. Då dess plan
lutar 28° mot banplanet och under Saturnus’
rörelse alltid bibehåller sitt läge parallellt med sig
självt, se vi alltid ringen i förkortning. Vid de
tillfällen, då jorden befinner sig i ringsystemets
plan, vänder systemet kanten mot oss och är då,
på gr. av sin ringa tjocklek, osynligt. Rörande
ringsystemets natur framkastade Cassini 1715
den tanken, att det bestod av ett mycket stort
antal ytterst små, fasta partiklar, som liksom
månar kretsade kring p. Teoretiska undersökningar
över systemets stabilitet ha visat, att ringarna
ej kunna vara fasta skivor, ej heller befinna sig
i flytande form. Genom J. C. Maxwells
undersökningar (1856) fick Cassinis antagande ett
teoretiskt stöd, och de fotometriska undersökningarna
över systemets belysningsförhållanden, utförda av
H. Seeliger och G. Müller, gåvo samma resultat.
Den definitiva bekräftelsen erhölls genom J.
Keelers spektrografiska undersökningar (1895),
ur vilka framgick, att ringarnas olika delar röra
sig i överensstämmelse med Keplers lagar.
Saturnus’ yta visar liknande strimmor som Jupiters,
fastän betydligt svagare. En och annan sällsynt
gång uppträda vita fläckar, senast 1933.
Fläckarna giva i medeltal en rotationstid på c:a ioti4m,
dock varierande på liknande sätt som Jupiters.
Saturnus omkretsas av 10 månar, av vilka den
yttersta har retrograd rörelse. Saturnus’ spektrum
liknar Jupiters, och såväl ammoniak- som
metanband ha påvisats. Yttemp. uppgår till c:a —1500.
1944 fann Kuiper metanband även i den största
Saturnus-månens, T i t a n s, spektrum.
U r a n u s uppnår vid opposition i medeltal
stor-leksklassen 5,74 och är således då nätt och jämnt
synlig för blotta ögat. På ytan ser man
antydningar till strimmor, parallella med ekvatorn.
Uranus’ avplattning är betydande. Dess
rotationstid bestämdes 1911 på spektrografisk väg av P.
Lowell och V. M. Slipher till 10*45™. Uranus
omkretsas av 5 månar, som röra sig i dess
ek-vatorsplan. Detta plan lutar 98° mot Uranus’
banplan, och följaktligen bli månarnas rörelser
liksom Uranus’ rotationsriktning retrograd.
Spekt-roskopiska undersökningar visa, att Uranus’
atmosfär innehåller metan samt i mindre mängd
ammoniak. Yttemp. är c:a —2000.
Neptunus når vid opposition i medeltal
storleken 7,7 och har stor albedo. Några
yt-detaljer kunna ej med säkerhet urskiljas. På
spektrografisk väg ha J. H. Moore och D. H.
Menzel 1928 bestämt rotationstiden till 15*8.
Neptunus omkretsas av två månar, T r i t o n och
N e r e i d, av vilka Triton har retrograd rörelse.
Även Neptunus’ atmosfär innehåller metan och
ammoniak.
Plutos bana är starkt excentrisk; dess
avstånd från solen varierar mellan 30 och 50
astronomiska enheter, och dess avstånd i perihelium
är således t. o. m. något mindre än Neptunus’. Vid
upptäckten var den av storleksklassen 14,88. Den
visar i Palomarteleskopet tydlig skiva, men ännu
känner man icke många detaljer om densamma.
De 4 närmast solen kretsande stora p. bruka
benämnas de inre p.; de övriga kallas d e
yttre p. Mellan dessa båda grupper falla
små-p. De yttre p. (med undantag av Pluto) skilja
sig från de inre genom sin storlek, ringa täthet
och hastiga rotation. I de yttre p:s spektra
uppträda utpräglade mörka absorptionsband,
härrörande från ammoniak och metan. Blott den
gasformiga atmosfären kan observeras, medan
dessa p.-s inre konstitution ännu ej är fastställd.
Frågan, huruvida utom jorden även andra medl.
av p.-systemet erbjuda möjligheter för organiskt
liv på sina ytor, har länge utgjort ett intressant
problem inom p.-forskningen. Granskar man
förhållandena, finner man, att möjl. Venus och Mars
men knappast någon annan medl. av systemet
erbjuder betingelser härför. Några möjligheter att
på någon av p. direkt konstatera tillvaron av
levande väsen el. spår av deras verksamhet äga vi
f. n. icke. En annan fråga av stort intresse är,
huruvida i universum existera även andra
p.-sys-tem vid sidan av vårt eget. Solen, kring vilken
p. kretsa, är själv en stjärna bland milliarder
andra stjärnor inom stjärnsystemet, och
sannolikt existera därför många andra p.-system
liknande vårt eget. Vi äga emellertid f. n. ej
möjligheter att genom observationer med säkerhet
avgöra, om ens någon av de närmaste stjärnorna
omkretsas av p. Man har emellertid nyligen
genom analys av vissa dubbelstjärnors rörelser
funnit oregelbundenheter, som tyda på närvaron av
mörka komponenter med massor c:a 10 ggr
Jupiters inom dessa system, resultat, som dock ännu
måste betecknas som osäkra. — Litt.: F. L.
Whipple, ”Earth, moon and planets” (nytr. 1946);
”The atmospheres of the earth and planets”, utg.
av G. P. Kuiper (1949); Å. Wallenquist, ”Den
moderna astronomien och dess världsbild” (1951).
Planetoider, se Planeter, sp. 263.
Planetsystemet, namn på solen, de kring
denna kretsande planeterna och deras månar.
Planetväxel, mek., kuggväxel med minst 3
kugghjul, varav ett el. flera beskriva en
vandrande rörelse, påminnande om en planets.
Planfilm, beteckning för bladfilm och film i
s. k. filmblock (se Film, sp. 402).
Plangeometri, mat., se Geometri.
Planhetsmätning, operation, som förekommer
såväl i laboratoriemässig skala som vid
fabrikation, särsk. av måttverktyg, tätningsorgan o. s. v.
Svårigheten vid rutinmätningar av detta slag
ligger primärt i att finna en tillförlitlig normal,
p 1 a n t 0 1 k. Härtill användes en tjock,
plansli-pad glasskiva, varvid oregelbundenheterna hos
den undersökta ytan ge sig tillkänna genom
in-terferensfenomen, varvid vanl. användes
mono-kromatiskt ljus, ss. natriumljus. Vid framställning
av plantolkar utgår man från 3 tillnärmelsevis
plana ytor och fullbordar dem genom inbördes
slipning. — Vetenskapliga planhetsundersökningar
företagas dock i regel med tillhjälp av en
in-terferenskomparator.
Planhjulsväxel, mek., enkel friktionsväxel med
under drift föränderligt utväxlingsförhållande.
Planhushållning, ett system av
ekonomisk-politiska åtgärder, avseende att reglera produktion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
