Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Plankton
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
269
Plankton
270
trånga gränser, dessa kallas stenoformer.
Alltefter sina olika krav på omgivningen gruppera
sig plankterna i samhällen. len näringsrik
slättsjö finner man andra p.-samhällen än i en
näringsfattig skogssjö i urbergsterräng, och det
är helt andra p.-samhällen i Östersjöns saltfattiga
vatten än i tropikhavens varma och salta vatten.
Dessa samhällen skifta dessutom karaktär efter
årstiderna. Detta kan exemplifieras på
limnoplank-ton i tempererade sjöar. Dess vinter-p.
karakteriseras av kallvattensformer med ringa ljusbehov.
En del högproduktioner ge vattnet en påfallande
färg, s. k. vattenblomning, i regel genom
blågröna alger, vilka genom sin ringa spec. v. ofta
förvandla ytvattnet till en grön välling med
hop-slammade klumpar av alger. Under hösten sker
en gradvis reduktion av de värmeälskande
formerna fram till vinter-p. Många p.-kräftdjur äro
perennerande, och deras årliga livscykel består
av omväxlande perioder med könlös och könlig
fortplantning. En sådan planktonkalender
kan i än högre grad urskiljas i haven, olika för
olika salthalt, värme o. s. v. Man kan där
fastställa havsströmmarnas gränser genom biologisk
analys av dess p. Om främmande p.-former
förekomma i det för trakten normala p.-samhället,
beror detta på tillförseln av vatten från annat
håll med sammanblandning av olika p.-samhällen.
P. spelar en framträdande roll som urnäring i
vattnet. Särsk. i haven utgör p. den enda föda,
varav högre djur leva, antingen direkt som
p.-äta-re el. indirekt av dessa p.-ätare. I en sjö kan
man genom lämplig gödsling och inplantering av
p.-kräftdjur avsevärt öka p.-massan och därmed
fiskbeståndet. — P. spelar även en viktig roll
vid vattnets självrening. I förorenat vatten
inställer sig snart ett rikt p.-samhälle av
organismer, som frodas i denna miljö. Genom deras
verksamhet mineraliseras försmutsningsämnena
och vattnet blir allt renare, varvid p.-samhället
skiftar karaktär i samma mån, som vattnets kemi
ändras. Man kan därför genom att göra en
biologisk analys avgöra, på vilket reningsstadium
vattnet befinner sig. — Av betydelse är även p:s
andel i särsk. sjöarnas bottenlager. Från de p.-rika
övre skikten silar ett regn av dött p. till botten,
där det bidrar till bildningen av gyttja vars
förekomst i bottnen under en myr alltid röjer, att
där har funnits en sjö, om vars naturförhållanden
gyttjan kan ge vissa upplysningar.
Inom limnoplankton
(sötvattensplank-ton) saknas flera av havets alggrupper, ss.
kalkskelett bildande Coccolithophorideae, och z o
o-plankton företrädes huvudsaki. av små
kräftdjur (vattenloppor och loppkräftor) och hjuldjur
samt dessutom av några urdjur (infusionsdjur
och soldjur), fytoplankton av bakterier,
blågröna alger (våra viktigaste vattenblombildare),
chlorococcaler och desmidiacéer, kiselalger (den
bruna vattenblomningen i näringsrika sjöar vår
och höst), flagellater, ss. peridinéer och
Eugle-na, m. fl.
Av haliplankton (havsplankton)
särskil-j er man två slag, kust-p., n e r i t i s k t p., i vilket
bottenformemas pelagiska larver (borstmaskarnas
Trochophora och Mitraria, kräftdjurens Nauplius
och Zoéa, molluskernas Veliger) i stor
utsträckning ingå, samt de öppna havens p., oceaniskt
p. — Fytoplankton bildar havets urnäring
och är av utslagsgivande betydelse för
ämnesomsättningen i havet, i det att fyto-p. genom sina
assimilationsprodukter tillför detta oerhört
mycket större kvantiteter organisk substans än
kustområdenas fasta algvegetation. I fyto-p. ingå
uteslutande mikroskopiska former, bakterier,
blågröna alger, som äro särsk. rikt representerade
i varma hav, samt peridinéer (Ceratium,
Peridini-um) och kiselalger (Chaetoceras, Thalassiosira,
Coscinodiscus), som i kalla hav utgöra fyto-p :s
huvudmassa. I zooplankton, i vilket även
många mycket stora former (t. ex. maneter) ingå,
äro följ, djurgrupper företrädda. Ur djur:
talrika foraminiferer (Globigerina) och radiolarier
{Acanthometron), flagellater (Noctiluca) samt
bland infusionsdjur i synnerhet de med tunt skal
försedda Tintinnus-arterna. Kavitetsdj ur:
hydromedusor (Sar sia, Obelia), ski vmaneter
(brännmaneten, öronmaneten), rörmaneter
(Phy-sophora, medvindsseglaren, bidevindsseglaren),
kammaneter (JPleurobrachia, Beroe,
venusgör-deln). Maskar: vissa virvelmaskar, hjul djur
(Synchäèta), djuphavsnemertiner och borstmaskar
(Tomopteris). Kräftdjur: dessa, som såväl
genom art- som individrikedom utgöra zoo-p:s
huvudmassa, representeras framför allt av
loppkräftor (Calanus, Paracalanus, Anomalocera) och
de i neritiskt p. vanliga vattenlopporna (Evadne,
Podon) men även av musselkräftor, klyvfotingar
{Meganyctiphanes, Mysis), tiofotade kräftdjur
m. fl. Blötdjur: snäckdjur (C Ho, Limacina,
Carinaria), bläckfiskar. Pilmaskar (Sagitta).
Manteldjur: appendicularier (Oikopléura),
salper (Salpa, Doliolum, Pyrosoma).
P. förekommer från ytskikten ned till de
största djupen, men koncentrationen är störst i de
ytligare skikten. Detta gäller särsk. för fyto-p.,
vars former för att kunna assimilera måste ha
tillgång till ljus. Under 200—300 m saknas
fyto-p., och redan på djup, överstigande 70—80
m, förekommer fyto-p., i varje fall i nordiska
hav, relativt sparsamt. Inom de övre skikten
företaga många p.-organismer (loppkräftor,
vattenloppor, pilmaskar m. fl.) vertikala vandringar,
som kunna sträcka sig över 100 m och betingas
av ljusets variationer under dygnet. Under
morgontimmarna och förmiddagen sjunka de nedåt
för att under kvällen och natten åter koncentreras
mot de översta skikten. De olika strömmarna
karakteriseras av olika p. Även rikedomen på p.
är mycket olika inom skilda havsområden. Det
är således vanl. artrikt men individfattigt i
varmare hav, betydligt individrikare men i gengäld
artfattigare i kalla hav. Dess sammansättning
varierar med årstiderna och möjliggör
uppställandet av en ”p.-kalender”. Särsk. i kustområdena
uppvisar fyto-p. två produktionsmaxima, ett större
på våren, ett något svagare på hösten. Dess
maxima betingas till stor del av de stora
mängder näringssalter, som med smältvatten samt
vår-och höstregnens vattenmassor sköljas ut i havet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
