Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Poe, Edgar Allan - Poel - Poelaert, Joseph - Poelenburgh, Cornelis van - Poelzig, Hans - Poem - Poenitentiarie el. poenitentiarius - Poesi - Poésies fugitives - Poet - Poëta laureatus - Poetast(er) - Poetik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
311
Poel—Poetik
312
kusin Virginia Clemm, som efter ett femårigt
avtynande dog i lungsot 1847 vid tjugofem års
ålder. Säkerligen starkt ärftligt belastad och
dipsoman, var P. ur stånd att bemästra livets
svårigheter, sina medfödda svagheter och
abnormiteter, ehuru han kämpade en långvarig kamp
emot både inre och yttre hämningar. Fastän P.
hann med ett mycket omfattande författarskap i
pressen, offentliggjorde han blott få böcker, näml.
”The narrative of Arthur Gordon Pym’s
adven-tures” (1838), ”Tales of the grotesque and
ara-besque” (1840) samt den kosmologiska
undersökningen ”Eureka” (1848). Hans saml. verk äro
utg. av J. A. Harrison (17 bd, 1902). På sv.
finnas bl. a. ”Sällsamma historier” (1931).
P:s berättelser äro av en sällsynt och
egenartad tjusning. Hans förmåga av skarp, logisk
och matematisk analys var utomordentlig, och
han utnyttjade denna gåva i den skarpsinniga och
med lysande effekt genomförda konstruktionen
av sina ”ratiocinative tales”
(slutledningsberättel-ser, t. ex. ”The mystery of Marie Röget”, ”The
murders in the Rue Morgue”). Sorgen över den
älskades död är ett ofta återkommande motiv,
och en hel grupp berättelser har kallats ”romances
of death”. P. var en skönhetsdyrkare och en
poesiens lidelsefulle älskare. Av P:s fåtaliga
dikter finnas några, vilkas musikaliska fulländning
och känslointensitet gjort dem världsberömda:
”The raven” och ”The bells” (övers, av V.
Rydberg), ”Ulalume”, ”Annabel Lee”, ”To Helen”
m. fl. — P:s kritik var, ehuru ensidig,
banbrytande i Amerika genom iakttagelsens skärpa och
intuitionens kraft. — Litt.: Biogr. av G.
Bjur-man (1916), H. Allen (2 bd, 1927); E.
Ras-mussen, ”Ångstens dikter” (1949).
Poel [pöl], ö i Östersjön, utanför Wismar; 37
km2; c:a 2,000 inv. 1648 tillföll P. Sverige och
delade därefter öden med staden Wismar.
Poelaert [pö’lärt], Joseph, belgisk arkitekt
(1817—79). P. är skapare av Belgiens
märkligaste byggnadsverk under 1800-talet, det
imponerande justitiepalatset i Bryssel. Han har
lämnat ritning till kongresskolonnen i Bryssel 1859,
de båda palatsen vid Place du congrès, kyrkan
S:te Catherine m. m.
Poelenburgh [pö’lanbar^], Cornelis van,
holländsk målare (1586—1667). P., som varit elev
till A. Bloemaert, reste i unga år till Italien.
Han återvände omkr. 1627 till födelsestaden,
Ut-recht. En kort tid omkr. 1650 var P. verksam i
London. I sina romersk-arkadiska landskap, vanl.
i litet format, insatte han ofta bibliska el.
mytologiska figurer.
Poelzig [pö’ltsik], Hans, tysk arkitekt (1869
—1936). Han var 1903—16 dir. för akad. för
konst och konsthantverk i Breslau, sedan prof, i
Dresden (till 1920) och i Berlin (vid tekniska
högskolan och vid konstakad.). P. har uppfört
kyrkor, rådhus, fabriks- och
utställningsbyggna-der, biografer och teatrar (ombyggde 1919 en
cirkusbyggnad i Berlin till Grosses
Schauspiel-haus). Hans äldre verk, som lida av en viss
tyngd i arkitekturen, ansluta sig till äldre stilar,
främst barocken, medan hans senare arbeten visa
påverkan av den konstruktiva järn- och
betongstilen.
Poem, dikt, skaldestycke.
Poenitentiärie [pen-] el. p oe ni t en ti
ä-r i u s, tjänsteman i el. lydande under den påvliga
kurians poenitentiaria (se Kuria). Bland s. k.
poenitentiarii minores fanns under medeltiden
tidtals även en p. för Norden. I Sverige fanns
ämbetet ända till 1686.
Poesi (grek. poi’esis, frambringande,
skapelseakt), skaldskap, skaldekonst; vitterhet i bunden
form (versform).
Poésies fugitives [påezi’ fy^iti’v], fr.,
”flyktiga smådikter”, ett slags tankelyrik, som var på
modet i 1700-talets Frankrike (och Sverige).
Poèt, skald, diktare; versmakare.
Poèta laureätus, lat., ”lagerkrönt skald”,
hovskald. Den antika sedvänjan att vid offentliga
fester bekransa skalder med lager återupptogs
för en tid av de tyska kejsarna på noo-talet
samt i Italien på 1200-talet. I England utses
sedan 1600-talet en hovskald, p., eng. poet laureate-,
värdigheten har innehafts av bl. a. Ben Jonson,
Wordsworth och Tennyson; dess nuv. innehavare
är John Masefield.
Poeta’st(er), eländig poet, versskrivare.
Poetik, läran om skaldekonsten, dess väsen och
arter, teorien för poesien. P. är en del av
vetenskapen om det sköna, estetiken. Praktiska behov
framkallade tidigt redogörelser för de diktningens
former och medel, som funnos inom den klassiska
litteraturen, och dylika normativa läroböcker i
poetisk teknik, avsedda att i form av regler
samla det efterföljansvärda inom den litterära
traditionen, författades i mycket stort antal (t. ex.
Julius Cæsar Scaligers ”Poetices sive
de arte poetica libri VII”, 1561, och de av
svenskar skrivna, L. F 0 r n e 1 i u s’ ”Poetica tripartita”,
1643, och Andreas Arvidis ”Manuductio ad
poesin svecanam”, 1651). En delvis annan uppgift
förelåg för sådana i versform givna ”råd för
blivande skalder” som H o r a t i u s’ ”De arte
poetica” el. B o i 1 e a u-D e s p r éa u x’ ”L’art
poétique” (1674), näml, att meddela både den
riktiga poetiska uppfattningen och de nödvändiga
tekniska anvisningarna. Den vetenskapliga p., som
ej avser att omedelbart ge råd el., normer för
diktkonsten utan söker vinna insikt i dess väsen
och analyserar befintliga diktverk, ger ej blott
ökad kännedom om dessas betydelse och
beskaffenhet utan även fördjupad uppfattning av
diktens mål och medel och har en med
litteraturkritiken täml. sammanfallande historia.
Aristote-1 e s’ p. sysslar uteslutande med konstverken, de
olika litteraturarterna, verkningarna av olika
konstmedel och diktslag. Denna empiriska p. blev
utgångspunkten för en mängd senare författare,
vilka strävade efter att ge systematiska
konstläror av absolut normativ karaktär. Det är fallet
med Dubos (1719) och Batteux (1747—55)
i Frankrike likaväl som med Gottsched (1730)
och L e s s i n g i Tyskland. Men vad de
framställde som en allmängiltig konstlära var snarare
kodex för en bestämd riktning inom litteraturen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
