Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Poincaré, 1. Henri - Poincaré, 2. Raymond - Poinsot, Louis - Point - Point Barrow - Point d’honneur - Pointe-à-Pitre - Pointe-Noire - Pointer - Pointillé - Pointillism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
315
Poinsot—Pointillism
316
matematiska fysiken. Inom filosofien har P. i en
serie glänsande skrivna uppsatser och större
arbeten behandlat frågorna om vetenskapens axiom
och ställning till hypotesbildningen samt
uppfattningen av tiden och rummet och därvid utvecklat
en positivistisk ståndpunkt med dragning åt
pragmatismen.
2) Raymond P., den föreg:s kusin, statsman
(1860—1934). Han blev efter filosofiska och
juridiska studier advokat i Paris och invaldes 1887
i deputeradekammaren, där han snart vann en
inflytelserik ställning. 1893—95 var han
omväxlande undervisnings-och finansminister,
1895—97 vicepresident
i deputeradekammaren.
1903 övergick han till
senaten, var mars—
okt. 1906 ånyo
finansminister och blev jan.
1912 chef för en
republikansk ministär, i
vilken han själv tillika
var utrikesminister.
Genom en smidig
och energisk politik
under Tripoliskrigets
och det begynnande
Balkankrigets ömtåliga förhållanden
förvärvade han en auktoritativ ställning i Frankrike,
och hans val till republikens president 17 jan.
1913 hälsades där med stora sympatier och
förhoppningar. P. blev jämte Clemenceau den främste
målsmannen för den pågående nationella
kraftutvecklingen, som bl. a. kännetecknades av en
på förstärkt samverkan med de övriga
entente-makterna byggd, energisk utrikespolitik. Särskilt
omhuldade P. alliansen med Ryssland. Redan som
konseljpresident avlade han aug. 1912 ett besök i
Ryssland, som bidrog att stärka alliansen, och
som statschef fullföljde han dessa strävanden,
tydligast manifesterade genom den livligt
uppmärksammade resan till ryska hovet juli 1914.
På återvägen besökte P. Stockholm 25 juli, men
de beramade besöken i Danmark och Norge
nödgades han inställa på grund av den kris, som
inom kort utmynnade i 1 :a världskriget. Vid
dettas utbrott riktade P. en vädjan till partierna
om nationell enighet, ”union sacrée”. Genom
besök vid fronten och patriotiska tal sökte han
flitigt egga till förtröstan och uthållighet i
kampen. Vid sin avgång från presidentposten 1920
invaldes han ånyo i senaten. Han blev ordf, i
skadeståndskommissionen men avgick redan i maj
s. å., då han ansåg, att man visade Tyskland
alltför stor skonsamhet vid fredsvillkorens
till-lämpning. När ministären Briand till stor del på
grund av P:s kritik 1922 störtades, bildade P.
den nya regeringen, i vilken han även denna gång
var utrikesminister. Han genomdrev 1923 sin
plan att genom ockupation av Ruhrområdet
skaffa Frankrike ”produktiva panter” för de tyska
skadeståndsförpliktelsernas uppfyllande. Då
Ruhr-ockupationen, som f. ö. ledde till slitningar med
England, icke kunde förebygga, att Frankrikes
finanser i allt hastigare takt undergrävdes, och
detta tvingade P. till drastiska åtgärder i form av
skatteförhöjningar och besparingar, led P. vid
valen 1924 ett stort nederlag och avgick juni s. å.
Då den finansiella ställningen icke förbättrades,
kallades P. ånyo till styret juli 1926, då han
bildade en samlingsministär på grundvalen av
medverkan från olika icke-socialistiska partier. P.
ingrep med vanlig energi och hade i stort sett
framgång. 1928 stabiliserades franckursen.
Utrikespolitiskt accepterade P. nu den nya kurs
Briand slagit in på och Locarno-politiken;
inrikespolitiskt gjorde han vissa eftergifter till de
klerikala, vilket 1928 föranledde
socialdemokraterna att lämna kabinettet. Själv avgick han 1929
på gr. av sjukdom och lämnade samtidigt det
offentliga livet. P. var en av Europas ledande
statsmän under 1910- och 1920-talen; hans
gärning karakteriseras av hans klart intellektuella,
logiskt skarpa begåvning, av hans outtröttliga
arbetsförmåga och obönhörliga konsekvens. Han
var en varm, oegennyttig patriot, som städse
hade Frankrikes väl för ögonen. P. blev medl.
av Franska akad. 1909; bland hans skrifter
märkas de som historiska primärkällor betydelsefulla
”Les origines de la guerre” (1921) och ”Au
service de la France” (10 bd, 1926—33).
—-Litt.: Biogr. av G. Hanotaux (1934).
Poinsot [pæaså’], Louis, fransk
matematiker (1777—1859). Han blev 1809 prof, i
matematik vid École polytechnique i Paris. P. bidrog
väsentligt till mekanikens utveckling genom den
rent geometriska metod, som han angav för
lösningen av problem ang. kroppars rotation, samt
genom att vid härledningen av mekanikens
grundläggande satser utgå från teorien för kraftpar.
Inom den rena matematiken behandlade han
företrädesvis talteorien samt teorien för polygoner
och polyedrar, vilken sistnämnda teori av honom
utbildades genom införande av de s. k.
stjärn-polyedrarna.
Point [pæa’], fr., punkt, poäng (se d. o.).
Point Barrow [påi’nt bä’råu], nordligaste
udden i Alaska, på 7i°25’ n. br.
Point d’honneur [pæa’ dånö’r], fr., hederssak.
Pointe-å-Pitre [pcoå’t-a-pi’tr], stad på s. ö.
kusten av Guadeloupe i Västindien; c:a 45,000
inv. Modern hamn, ett av Antillernas mera
betydande handelscentra.
Pointe-Noire [pæa’t-noä’r], huvudstad
(sedan 1950) i territoriet Moyen Congo i Franska
Ekvatorialafrika, på kusten helt nära gränsen till
Cabinda; c:a 10,000 inv. P. har hamn och
flygstation samt är ändpunkt för telegrafkabeln från
Brest. Järnväg till Brazzaville.
Pointer [påFnta], eng., se Hundraser, sp.
568 och bild 49.
Pointillé [pwätije’], fr. (av pointe, spets,
udd), ett målnings-, tecknings- el. gravyrmaner
med fina punkter.
Pointilli’sm [poäqtil-] (av fr. point, punkt,
prick), en teknik att ansätta färg på duk som
punkter, klickar el. korta streck (J>etits points).
Sitt namn fick förfaringssättet först på 1880-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
