Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Radio
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
663
Radio
664
Rädio (av lat. ra’dius, stråle),
kollektivbenämning på den teknik, apparatur och verksamhet,
som avser trådlös telegrafi och telefoni,
trådradio (linjeradio), rundradio, radiolokalisering
o. s. v. (se även Radioteknik). R. innefattar
utsändning och uppfångning av elektromagnetiska
vågor med en våglängd från c:a 30,000 m ned
till 1 å 0,1 mm.’ En första antydan om existensen
av dyl. vågor gavs 1842 av den amerikanske
fysikern Joseph Henry. Omkr. 1875 gjorde Edison
den iakttagelsen, att man kunde draga gnistor från
isolerade metallföremål, när en urladdning ägde
rum i närheten, varvid han uppfattade fenomenet
som en verkan av ”eterkraften”. I C. Maxwells
geniala arbete ”Treatise on electricity and
mag-netism”, som i sin helhet publicerades 1873,
utformades matematiskt-fysiskt den nu gällande
teorien om ljuset som ett elektromagnetiskt
fenomen och uppställdes de grundläggande och för
alla våglängder giltiga ekvationerna för
elektromagnetiska vågrörelser i oledare. Denna teori
vidareutvecklades ett 10-tal år senare av O.
Hea-viside i dennes ”Electromagnic waves”.
Heavi-side uppställde även teorier för vågledare på
en rent hypotetisk grundval. — På det
experimentella fältet arbetade bl. a. D. Hughes, som
med hjälp av en kolstavsdetektor även kunde
utföra kvantitativa observationer, G. F.
Fitz-Gerald, O. Lodge och A. P. Chattock. Sistn.
två forskare lyckades t. o. m. göra
våglängds-uppmätningar på uppspända trådar (1887). Det
kanske mest briljanta arbetet på det nya området
utfördes dock av den tyske fysikern H. Hertz,
som 1887 beskrev en serie experiment rörande
”spridning av elektrisk kraft”. Han visade, att
denna ”kraft” kunde reflekteras och koncentreras
med tillhjälp av kupiga metallskivor, och lyckades
också redovisa för observationerna rent
matematiskt. — Tanken att utnyttja den nya effekten
för avståndssignalering mognade endast sakta.
För signaleringsändamål angav Lodge 1890
principen för vad han kallade en ”kohärer” (ett slags
Avsändare
Mottagare
Figuren till Marconis första radiopatent 1897. Inga
svängningskretsar finnas antydda, och anordningen är
i det närmaste identisk med vad som tidigare var känt,
bl. a. genom Branly.
detektor) i form av en mot en aluminiumplatta
lätt vilande nål; en förbättrad kohärer,
bestående av en med metallspån fylld hylsa,
demonstrerades 1893 av fransmannen É. Branly. Hans
anordning blev under en lång följd av år en
standarddetalj vid de experiment med trådlös
telegrafi, som utfördes av bl. a. den ryske
fysikern A. S. Popov, italienaren A. Righi och
slutl. av G. Marconi. — Marconi var den,
som först insåg den trådlösa signaleringens
praktiska och kommersiella möjligheter. Hans
experiment ledde i början av 1896 till att han
kunde överföra telegrafimeddelanden på c:a 3
km avstånd. 1897 lyckades Marconi få till stånd
ett engelskt exploateringsbolag för trådlös
telegrafi (British Marconi Co.). Han utvidgade
snabbt sin rörelse, bl. a. genom att 1899 starta
ett amerikanskt dotterbolag (1919 absorberat av
Radio Corporation of America), och hade redan
1901 lyckats med det djärva försöket att
etablera trådlös kommunikation över Atlanten.
Marconi inriktade dock sin väsentliga verksamhet
på fartygstelegrafi, och hans mål blev härvid
att förvärva alla viktiga patent och monopolisera
kustradiotrafiken över hela världen. Hans
monopolsträvanden lyckades dock icke helt, närmast
på gr. av tysk konkurrens. I Tyskland hade
näml, greve G. v. Arco och A. Slaby vid AEG
redan 1897 gjort viktiga förbättringar med
avseende på avstämningen, och 1898 bidrog F. Braun
vid Siemens med den ytterligare förbättring,
som bestod i att mellan krafttransformatorn och
antennsystemet inskjuta en sluten
svängnings-krets, innehållnde den svängningsalstrande
gnist-sträckan. De båda tyska intressegrupperna
kombinerades 1903 till ett gemensamt företag,
Tele-funken (Gesellschaft für drahtlose Telegraphie
m.b.H.).
Karakteristiskt för flertalet radioanläggningar
vid början av 1900-talet var dels de extremt
långa våglängderna — 10,000 till 20,000 m
an-sågos på långdistans värdefullast —, dels den
betydande frekvenslatitud (bandbredd), som
kännetecknade signalerna. Den stora bandbredden var
en naturlig följd av själva gnistsystemets
princip, i det att diskontinuerliga, kraftigt dämpade
vågor erhöllos. Särsk. besvärande blevo de
inbördes störningarna vid användning av ”enkel
antennkrets”; detta system blev 1912 förbjudet
för sändningseffekter över 50 W, utom för
nödsändning, där den dåliga avstämningen ansågs
som en tillgång. Redan före denna tidpunkt
(omkr. 1908) hade tysken Max Wien angivit
nya principer att förbättra överföringen och
minska dämpningen även på annat sätt, näml,
genom att i mellankretsen införa ett stort antal
seriekopplade och väl kylda gnistgap, varigenom
man ännu vid 1,000 perioders matningsström
kunde erhålla säker gnistsläckning. Samtidigt
avvägdes kopplingsgraden på sådant sätt, att
gnistan slocknade för varje halvperiod hos
matnings-strömmen (Löschfunken). Härigenom blev
dämpningen bestämd enbart av antennens motstånd,
kopplingsvågor undvekos, och signalerna blevo
lätt läsbara i en hörtelefon. Största förtjänsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
