Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Radioteknik - Fysikaliska grunder - Radiomottagning och -mottagare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
699
Radioteknik
70»
vinnas också vissa fördelar med avseende på s. k.
f a d i n g, ett fenomen, som yttrar sig så, att
signalstyrkan från avlägsna sändare undergår
starka, periodiska variationer. Flera olika typer
av fading finnas, men viktigast är den, som
beror på interferens mellan vågor, vilka nå
mottagaren längs olika vägar. Om skillnaden i
väg-sträcka är en halv våglängd el. en udda multipel
härav, motverka el. utsläcka delvågorna varandra;
är skillnaden en el. flera hela våglängder, addera
sig delvågorna. Av särskilt intresse för rundradio
är den s. k. närfadingzonen, där interferens
äger rum mellan markvåg och reflekterad
rymdvåg och där dessa delvågor äro av ung. lika
styrka (jfr fig. 5). Närfadingen är särsk. märkbar
efter mörkrets inbrott (genom att rymdvågen då
ej absorberas), och den brukar merendels vara
starkt selektiv, d. v. s. variera med frekvenserna,
t. o. m. inom bandbredden, vilket har kraftig
distorsion som följd. Att den mottagna signalens
styrka över huvud taget varierar, m. a. o. att
fading uppkommer, kan förklaras med att de
reflekterande atmosfäriska skikten kontinuerligt
ändra höj dläge el., vilket ger samma effekt,
undergå ändringar med avseende på
elektronkoncentrationen.
Radicrmottagning och -mottagare. För att
information skall kunna meddelas per radio, måste
radiovågorna vid utsändningen antingen uppdelas i
telegraftecken el. på annat sätt varieras. För
denna variation användes benämningen modulation el.
modulering och för det omvända
förfarandet vid
mottagningsstationen ordet d e m o
du-l e r i ng. Modulering
kan ske på olika sätt,
varvid den mest nyttjade
metoden, a m p 1 i t u
d-modulering (AM),
består i att vågens
amp-litud varieras i takt med
den lågfrekvens, som
skall överföras (fig.
6 a). Vid
frekvensmod u 1 e r ing (FM)
och den härmed nära
besläktade fasmodule-ringen (uppfinningar
av E. Armstrong) låter man amplituden förbli
väsentligen konstant och varierar i stället frekvensen
kring ett medelvärde (fig. 6 b).
Pulsmoduler i n g (PM), som användes praktiskt taget
enbart vid UHF-vågor, skiljer sig från de föreg.
därigenom, att grund vågen utskickas i form av
korta pulser, varvid dessa pulser kunna varieras
Fig. 6 a och b.
till läge, bredd el. amplitud i takt med den mer
el. mindre lågfrekventa signalen (fig. 6 c, d, e).
— Det bör här erinras om att varje periodisk
förändring i grundvågens amplitud är ekvivalent
med en samtidig utsändning av två el. flera,
interfererande vågor av något olika frekvens (jfr
Modulering). Vid överföring av en ton med
frekvensen vo uppträda i
själva verket två nya
radiofrekvenser vid sidan
av den oförändrade
grund- el. bärvågen
och motsvaras
fysikaliskt av de s. k. si
d-banden. Frekvenserna hos dessa äro z’b + vo,
resp. —vo, där v^,
är bärvågsfrekvensen.
Bandbredden är sålunda
direkt proportionell mot
den mängd information,
som överföres per
tidsenhet. — För att fre-
kvensbanden från två stationer ej skola
skära in i varandra, måste bärfrekvenserna
förläggas relativt glest. Av sparsamhetsskäl
kan dock detta krav ofta ej helt uppfyllas.
Sålunda äro inom rundradions
långvågs-och mellanvågsband stationsavstånden
numera fixerade till 9,000 Hz, vilket innebär, att
frekvenser över 4,500 Hz ej kunna överföras
in-terferensfritt annat än på korta distanser. — Vid
FM blir sidbandens uppbyggnad mera
komplicerad, i det att deras numerär teoretiskt taget är
oändlig och sålunda även bandbredden. I
praktiken räknar man med ett ”frekvenssving” på
± 75 kHz vid FM för rundradio, d. v. s. 10 ggr
så mycket som vid AM. I gengäld ger
FM-överföringen en oöverträffad frihet från lokala
störningar, i det att dessas inflytande reduceras
med c:a 80 °/o. För FM begagnas endast
frekvenser inom UHF-området, enär vid lägre
sändnings-frekvenser någon plats icke finnes för det stora
f rekvenssvinget.
En mottagningsanläggning för
radio består i sitt enklaste utförande av en antenn
med avstämningsanordning, en detektor och en
hörtelefon el. dyl. Anordningen kan vara utförd
exempelvis enl. fig. 7, som föreställer en
kristallmottagare. Svängningskretsen, bildad
bl. a. av spolen L och den variabla kapacitansen
C, tjänar till att
avstämma antennledningen AJ,
så att största möjliga
spänning tillföres den
elektriska ventilen K
(kristallen). I regel ge
dock kristallmottagare
endast oskarp
avstämning på gr. av kristallens
starkt dämpande
inverkan. Vid rörmottagare,
där motsv. dämpning är
minimal, kan man i
svängningskretsen erhål-
bdoduleringsspänning
e Pulsamplitudmodulering
Fig. 6 c, d och e.
Fig. 7.
c Pulslägesmodulering
d Pulsbreddmodulering
Fig. 5.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
