Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Romersk rätt - Romfartuna - Romford - Romkvartetten - Romme - Rommehed - Rommel, Erwin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
205
Romfartuna—Rommel
206
net härrör från den viktigaste delen av Corpus
juris civilis, de s. k. p a n d e k t e r n a). — R.
betraktas med rätta som en av de mest betydande
insatserna i den mänskliga kulturens utveckling.
I sitt rättssystem förstodo näml, romarna att
f. ggn och på ett förebildligt sätt förena en fast
logik och formell stringens med ett realistiskt
sinne för det praktiska livets skiftande behov. —
Man skiljer mellan ius civile i äldre mening
(även ius Quiritium’) och ius honorarium. Ius
civile i denna betydelse var den gamla, strängt
nationella rätten, delvis utbildad redan då det
romerska stadssamhället befann sig på ett pri-
mitivt kulturstadium och avsedd endast för de
romerska medborgarnas inbördes samfärdsel utan
hänsyn till främlingar el. till en mera utvecklad
handelsverksamhet. Till ius civile hörde sed-
vanerätt, folklagstiftning samt vissa i rättstvister
avgivna utlåtanden av rättslärda. — Sedvane-
rätten var hos romarna liksom hos varje annat
folk den tidigaste form, i vilken den positiva
rätten framträdde. Den enda lag, som under r:s
klassiska period omfattade hela rättssystemet, var
”de tolv tavlornas lag” (omkr. 450 f. Kr.). Den-
na lag, som är endast delvis bevarad, säkerställ-
de plebejerna mot patriciernas godtycke genom
att i skrift fastslå huvudsaki. förut gällande sed-
vanerätt. Folkförsamlingarnas lagstiftande makt
överflyttades i början av kejsartiden på senaten,
men övertogs småningom av kejsaren. — Den
viktigaste av de rättskällor, som räknades till ius
civile, utgöres slutligen av responsa prudentium.
Redan ett par årh. före republikens slut hade
ett särskilt stånd börjat utbilda sig av iuris con-
sulti (rättslärda män). Detta särskilda juriststånd
nådde sin höjdpunkt före mitten av 200-talet
e. Kr. Dessa rättslärda meddelade råd i rätts-
frågor. Under Augustus blevo rättslärda aukto-
riserade att på frågor i juridiska spörsmål med-
dela responsa (svar) under kejserlig auktoritet.
Bland framstående rättslärda må sär sk. nämnas
Papinianus, Paulus, Ulpianus, Modestinus och
Gaius. I motsats till ius civile, i den nu ifråga-
varande meningen, sättes ius honorarium (av
honos el. honor, eg. ära, sedan högt statsämbete),
d. v. s. sammanfattningen av de rättsgrundsatser,
som framträda i de edikt (edicta), som utfär-
dades av de republikens ämbetsmän, vilka hade
jurisdiktion, särskilt praetorerna. Med tiden sam-
lades dels på privat initiativ, dels på offentligt
föranstaltande till en början ett antal kejserliga
förordningar. Men alla dessa samlingar över-
skuggas vida i betydelse av den kodifikation, som
kejsar lustinianus lät den gamla r. undergå (se
Corpus juris civilis).
Ett mycket starkt inflytande har av r. ut-
övats på alla germanska liksom över huvud på
alla kulturstaters rättssystem. I Tyskland blev
t. o. m. Corpus juris civilis genom sedvanerätt
upptagen såsom subsidiärt (d. v. s. i brist på
inhemska rättsregler) gällande rätt. Den nya
tyska civillagboken (Bürgerliches Gesetzbuch),
som 1900 definitivt upphävde r:s giltighet i Tysk-
land, vilar i väsentliga delar på romerskt rättslig
grund.
Litt.: K. v. Savigny, ”Geschichte des römischen
Rechts im Mittelalter” (7 bd, 1840—51), ”System
des heutigen römischen Rechts” (8 bd, 1840—49;
jämte registerbd 1851); B. Windscheid, ”Lehr-
buch des Pandektenrechts” (9:e uppl., 3 bd,
1906); R. Sohm, ”Institutionen, Geschichte und
System des römischen Privatrechts” (i7:e uppl.
1923); A. Hägerström, ”Der römische Obliga-
tionsbegriff” (2 bd, 1927—41), ”Das magistra-
tische Ius in seinem Zusammenhang mit dem
römischen Sakral rechte” (1929).
Romfartuna, sn i Västmanlands län, Norrbo
hd, på Mälarslätten, n. om Västerås; 91,80 km2,
960 inv. (1953). Genomlöpes i ö. av den skogiga
Badelundaåsen. 4,149 har åker. Egendom: Tomta
(se d. o.). Kyrkan är urspr. från senare medel-
tid (namnet enl. traditionen efter en ”munk”, som
efter en färd till Rom fick tillnamnet Romfare).
Pastorat i Västerås stift, Västerfärnebo kontr.
Tillhör storkommunen Skultuna.
Romford [ra’mfad], stad i Essex, s. ö. Eng-
land, 20 km ö. n. ö. om London; c:a 60,000 inv.
Stora bryggerier, tillv. av elektroteknisk materiel
m. m.
Romkvartetten, se Quartetto di Roma.
Romme, samhälle i Stora Tuna sn i Dalarne.
Rommehfed, 1796—1908 övnings- och läger-
plats för Dalreg., nära Stora Tuna station i
Dalarne. Minnessten.
Rommel [-å-], Erwin, tysk militär (1891—
1944), officer vid inf. 1912, major 1933, överste
1937 och generalfältmarskalk 1942. R. deltog
med utmärkelse som
bataljonschef under
1 :a världskriget. Vid
krigsutbrottet 1939
blev R. kommendant
vid Hitlers personliga
högkvarter men blev
redan i febr. 1940 chef
för 7:e pansardiv., vil-
ken han förde under
invasionen i Frankrike
1940 i täten av den
tyska genombrottsstyr-
kan mot kanalkusten.
I febr. 1941 blev
R. chef för de trup-
per, med vilka tyskarna kommo italienarna
till hjälp i deras betryckta läge i Libyen. Han
ledde där skickligt pansarkåren (senare pansar-
armén) Afrika i striderna mot den engelska 8:e
armén men lyckades icke helt besegra denna.
Sedan R. i nov. 1942 som chef för den tysk-
italienska pansararmén blivit slagen av Mont-
gomerys 8:e armé vid el-Alamein, ledde han de
tyska och italienska styrkornas reträtt mot Tu-
nis. I mars 1943, omedelbart före slaget om
Marethlinjen, fick R. lämna befälet i Nordafrika.
I juli 1943 blev han chef för armégrupp B,
först i Italien och från årsskiftet 1944 för för-
svar av kanalkusten mot den väntade invasionen.
Under våren 1944 nedlade R. ett stort arbete på
att förbättra försvaret. 17/? s. å. sårades R. svårt
vid ett flyganfall. Han ägde sedan början av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
