Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Turkiet - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
499
Turkiet
500
genom ständiga erövringar. Osman avled 1326,
och hans yngre son Orkhan (reg. 1326—59)
blev faderns efterträdare. Han gjorde Brussa
till rikets huvudstad och vände sig mot
grekernas befästa platser på asiatisk mark. Inom
loppet av några år intog han bl. a. Nikomedia,
Ni-caea och Pergamon, så att bysantinema 1338
blott hade två städer kvar på den asiatiska sidan.
Orkhan organiserade hären, varvid
janitschar-kåren (se Janitscharer) upprättades, samt
ordnade förvaltningen. Sålunda bildades ett politiskt
ordnat fältläger, som hastigt utökades med
kristna renegater, vilka erhöllo det privilegierade
kri-garståndets alla förmåner. Under Orkhan
före-togos flera militära exp. till Balkankusten, på
gr. av ett fördrag mellan Orkhan och den
bysan-tinske kejsar Kantakuzenos, varigenom den förre
förbundit sig att bistå kejsaren vid inre
oroligheter i hans rike. 1353 besatte Orkhans son,
Su-lejman pascha, ett flertal städer på den
europeiska sidan, och 1357 intogs Gallipoli. Detta var
inledningen till de följande sultanernas europeiska
erövringspolitik. Den frist, som Orkhans 1359
inträffade död skänkte, blev av kort varaktighet.
Efterträdaren Murad I (reg. 1359—89)
fullföljde erövringarna i Europa. Adrianopel
intogs och blev 1365 huvudstad i st. f. Brussa.
Bulgarien underkuvades och införlivades med
Osmanska riket. Turkarna framträngde vidare
mot n.; i slaget vid Kosovopolje 1389 mellan
serber och turkar stupade Murad, men segern var
hans, och Serbien blev förbundsstat jämte
Va-lakiet. Bajasid I (reg. 1389—1402)
underlade sig de ännu återstående seldjukiska
småstaterna och stod just i begrepp att storma
Konstan tinopel, då Timur-lenk överföll honom. I
slaget vid Angöra (Ankara) 1402 besegrades
Bajasid, blev själv bortförd och dog i
fångenskap 1403. Först Muhammed I (reg. 1413
—21), Bajasids son, lyckades 1413 återförena det
sönderfallna riket, vars omfattning nu var starkt
förminskad. Dennes son Murad II (reg. 1421
—51) fortsatte faderns verk, kuvade upproren i
Asien och befäste turkarnas välde på Balkan.
Muhammed II (reg. 1451—81) verkställde
1453 den så länge förberedda och eftertraktade
erövringen av det redan på alla sidor kringskurna
Konstantinopel, som därefter blev huvudstad i det
nya stormaktsvälde, vilket utom Mindre Asien
omfattade alla länderna kring Svarta havet från
Bosnien i v. till Trapezunt i ö. Muhammed II
antog 1473 titeln sultan för det osmanska husets
härskare i st. f. den tidigare använda emirtiteln.
Med dessa väldiga gränsutvidgningar och
statsskickets befästande genom Muhammed II :s
grundlag, Ka’nunnäme, hade T. äntligen nått
stormaktsställning. De kristna fingo fri
religionsutövning, men denna var kringskuren av
bestämmelser, att ingen propaganda fick förekomma och
inga försök att återvinna sådana, som övergått
till islam. Utom en bestämd tribut i guld skulle
de också fortfarande tillhandahålla det
erforderliga antalet gossar för janitscharkårens
rekrytering. Efter ett uppehåll under Bajasid II
(reg. 1481—1512), som hade att bilägga svåra
inre oroligheter, fortsatte landutvidgningen
under Selim I (reg. 1512—20). Denne
underkuvade först Persien och därefter Egypten. 1517
antog han titeln kalif, som sedan tillädes alla följ,
sultaner. Med S o 1 i m a n I (reg. 1520—66)
uppnådde det osmanturkiska väldet sin högsta
utveckling. Dess flotta behärskade hela
Medelhavet, ty barbareskstaterna i Nordafrika hade
erkänt sultanens överhöghet. Av Ungern förenades
omkr. 3/4 med T.; Wien belägrades, ehuru utan
framgång, hösten 1529. Soliman förstod att ge
glans åt sina krigsföretag, sin riksstyrelse, sina
förbindelser med främmande diplomater, sitt hov
samt åt tidens konst och litteratur.
Förfallet, som redan vid Soliman I:s död stod
för dörren, hölls tack vare storvesiren Sokollis
skickliga styrelse tillbaka under den försupne
Selim II :s regering (1566—74) men
framträdde därefter tydligt nog. Haremsintriger och
soldatuppror kommo snart att höra till ordningen
för dagen, de tygellösa janitscharerna blandade
sig alltmer i riksstyrelsen. Redan 1571 bröts
det turkiska sjöväldet i slaget vid Lepanto, 1606
nödgades Ahmed I (reg. 1603—17) avstå från
den österrikiska årstributen, och 1612 måste han
till Persien återlämna alla på senare tid därifrån
erövrade områden. Den allvarligaste fienden var
vid denna tid huset Habsburg, mot vilket andra
europeiska stater med mer el. mindre framgång
sökte förbund med T. Gustav II Adolfs
försök 1631 att vinna Murad IV (reg. 1623—40)
för förbund misslyckades dock fullständigt. Från
slutet av 1600-talet hotades T. ytterligare av
Ryssland och Venedig. Med Murad IV kom en
kort period av uppryckning och därmed
förstärkning av statskassan, men sultan I b r a h i m (reg.
1640—48) förföll till vansinnigt slöseri. Han
mördades av janitscharerna, som uppsatte hans
minderårige son Muhammed IV (reg. 1648
—87) på tronen. Under första delen av
för-mynderskapstiden fördes riket till undergångens
brant, men Muhammed Köprili, som 1656 blev
storvesir, lyckades återställa ordning i
finanserna och manstukt i armén. De följ, storvesirerna
av släkten Köprili fullföljde Muhammed
Köp-rilis verk och ådagalade en överlägsen statskonst,
men det framskridna förfallet stod nu ej att
till fullo hejda. Mustafa Köprilis olyckliga
fälttåg i samband med belägringen av Wien 1683
var början till tillbakagång för T:s välde i
Europa. Mustafa II (reg. 1695—1703) måste
slutligen efter nederlaget vid Zenta 1697
bekväma sig till att vid freden i Karlowitz 1699
avträda Ungern och Siebenbürgen till Österrike,
erövringar i Podolien och Ukraina till Polen,
Pe-loponnesos till Venedig samt senare Azov till
Ryssland. 1703 nödgades Mustafa II abdikera till
förmån för sin bror Ahmed III (reg. 1703—30),
som välvilligt mottog Karl XII. Hans storvesir
Muhammed pascha Baltadji beviljade 1711 den vid
Prut inneslutne tsar Peter fritt avtåg mot löfte
att återlämna Azov och utrymma Polen. T.
återvann Peloponnesos 1715 men förlorade däremot
Belgrad och en del av Serbien 1718. Ahmed III
införde boktryckerikonsten i T. Efter krig med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
