Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vädla - Vädur - Väduren - Väft - Väg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
529
Vädur—Väg
530
Stockholm), vid vilken Sten Sture d. y. slog
danskarna efter en häftig strid 1517.
Vädur. 1) (Zool.) Se Gumse. — 2) (Tekn.)
V., hydraulisk v., a k v a p u’l t el. s t ö
t-h ä v e r t, en på dynamisk princip baserad
anordning för uppfordring av vatten, t. ex. för
hushållsbruk.
Väduren (lat. A’ries), det första av
djurkretsens tecken samt stjärnbild på n. stjärnhimlen
mellan 1,7 och 3,4 tim. rektascension samt + 8°
och + 310 deklination. V. innehåller ett 20-tal
stjärnor, ljusare än 6:e storleken, därav a och
av 2:a storleken.
Väft, inslaget i en vävnad.
Väg, banad samfärdselled till lands. De
primitiva v. torde i huvudsak ha följt de nyckfulla
leder, som anvisats av naturen och som till en
början haft karaktär av upptrampade
vandringsstigar, framkomliga även för lastdjur (rid-,
klöv-je- och karavanvägar) men knappast ägnade för
fordon, möjl. dock för släpning av gods el.
fors-ling på släde. Med stigande kultur följde bättre
v., vilka i sin ordning blevo kulturbefordrande.
Redan under 4æ dynastien (c:a 2684—2560 f. Kr.)
funnos enl. Herodotos stensatta och bärkraftiga v. i
Egypten. I Mesopotamien fanns vid samma tid ett trol.
ännu äldre och väl utvecklat vägnät. Perserkonungen
Dareios I (omkr. 558—486 f. Kr.) lät anlägga utmärkta
härvägar för att kunna sammanhålla sitt välde. Vissa
av dessa v. kommo några årh. senare att bilda
fortsättning på den av kineserna banade kejsarvägen
(Sidenvägen). Romarnas mångomtalade vägbyggnadskonst,
vilken tjänade såväl militära som fredliga syften, är
känd bl. a. för sin höga tekniska standard; det
romerska vägväsendet torde ha nått sin högsta nivå
under Marcus Aurelius. De romerska huvudvägarna voro
omsorgsfullt planlagda, och kännetecknande för dem
var bl. a. raka sträckningar, möjligast små lutningar
samt solitt utförande. Vägkroppen bestod av intill 4
materiallager för erhållande av maximal stadga och
hade mångenstädes en tjocklek av 1 m. Slitlagret
utgjordes visserligen mestadels av grus, men särskilt
viktiga v. utfördes med yta av ett slags betong el.
be-stodo av väl hopfogade, planhuggna stenhällar. Mest
berömd bland romerska v. är den omkr. 300 f. Kr.
anlagda Via Appia. I Gallien, England och s.
Tyskland finnas lämningar av för sin tid storartade
romerska väganläggningar. I det engelska vägnätet ingå
alltjämt linjeraka vägsträckningar, som äro i det
närmaste identiska med dem från romartiden. — Efter
det gamla romarrikets sammanbrott begynte en period
av förfall även för v., dock med avbrott för den
restaurering, som ägde rum huvudsakl. under kejsar Karl
den stores regeringstid (768—814). En renässans inom
det kontinentala vägväsendet kom till stånd först vid
slutet av medeltiden och med början i Frankrike, där
nydaningsarbetet sedermera fortsattes av bl. a.
Riche-lieu samt av Ludvig XIV:s finansminister Colbert.
Reformarbetet med de franska huvudvägarna kan anses
ha fullbordats av Napoleon I. — I England medförde
inrättandet av postdiligenser (1640), att nya anspråk
ställdes på v., varvid de viktigaste av dessa
omhänder-togos av staten. Underhållet finansierades genom skatt
på jordägarna, senare även på fordonen. För att få till
stånd en uppryckning av vägväsendet beslöt
parlamentet 1706 att överlämna byggandet och underhållet av
allmänna v. åt enskilda sammanslutningar (turnpike
trusts, vägbomsbolag), som ägde att uppbära
vägavgifter av trafikanterna. Systemet med tullbommar
blev med tiden allt mindre populärt men kunde
avvecklas endast i långsamt tempo; det sista
turnpike-före-taget försvann ej förrän 1895. Vägväsendet övertogs
härvid av lokala myndigheter men lyder sedan 1929
under county councils, motsv. svenska länsstyrelser.
Bland dem, som under 1700-talets sista del och början
av 1800-talet nedlade de största tekniska förtjänsterna
om de engelska v:s ändamålsenliga utförande, märkas
de skotska ingenjörerna J. McAdam och Th. Tel ford.
Den förre införde efter fransk förebild krossad sten
(av högst 2" storlek) som dräneringsbart
vägbyggnads-material; detta material benämnes efter honom
makadam. Telford skärpte fordringarna på grundläggningens
beskaffenhet och rätta utförande samt föreskrev
användandet av ett finkornigt ytlager som bindemedel för
makadamtäckningen.
I Sverige vittna runstenar om tidigt vägbygge,
och i landskapslagarna från 1200-talet finnas
bestämmelser om väghållningen. Ett sammanhängande nät av
v., el. rättare stigar, torde ha uppstått först under
Magnus Eriksson. Anläggandet av byvägar el.
bys enskilda v. ålåg varje bonde i förhållande
till hans andel i byn, men frågor om allmän v.
avgjordes av häradsrätten, som meddelade dom ang. v:s
byggande och hur den skulle byggas. Landsväg
(även benämnd kungsväg) och t i n g s v ä g
skulle ha 10 alnars bredd (6 m), kyrkväg, fäväg och
kvarnväg skulle hålla 5 alnar i bredd (3 m).
Vägunderhållet ålåg markägaren, bonden el. byn som
na-turaunderhåll. Vägsyn utövades av konungen genom
länsman el. häradshövding och nämnd. Redan tidigare
hade funnits den riket sammanhållande slinga av stigar
och egentliga v., som i landslagen benämnes Eriksgata.
En betydande uppryckning av det svenska vägväsendet
kom till stånd under Gustav II Adolf, varvid
konungen själv utfärdade tekniska anvisningar och
förordningar ang. vägbyggen och vägunderhåll. Under
frihetstiden väcktes ett nytt intresse för v:s förkovran,
och i 1734 års byggningabalk, där gamla regler om
vägväsendet fastslogos och nya stadganden funnos,
indelades v. i lands-, härads- och sockenvägar.
Statsmedel började beviljas till hjälp vid större
väg-och brobyggnader. Enl. ett 1742 fullbordat kartverk
med tillhörande vägtabell, avseende sådana allmänna v.,
vid vilka skjuts- och poststationer voro anordnade,
utgjorde den totala längden av de svenska allmänna v.
vid denna tid 18,860 km (nu 91,000 km). 1891 års lag
om allmänna v. på landet, enl. vilken v. indelades i
lands- och bygdevägar, medförde på flera sätt
en lättnad för jordbrukarna, bl. a. därigenom, att
kostnaderna till stor del överfördes även på andra
fastigheter, inkomsttagare etc. och väghållningen icke längre
blev en individuellt kontrollerad (genom
besiktning och efterbesiktning) utan en särskilda
kommuner, väghållningsdistrikt, åliggande
skyldighet med anlitande av Väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen för arbetsplanering, teknisk kontroll och
koordination. Genom 1919 års lag om ödebygdsväg
tillkom ett nytt slag av allmän v. 1939 års lag om e
n-skild väg tryggar möjligheten för en el. flera
fastigheter att bygga v., som är till stadigvarande nytta
för dem. Väghållningsskyldigheten fördelas mellan
fastigheterna med hänsyn till den omfattning, vari de
beräknas komma att begagna sig av v., och handhas
av vägsamfälligheter el.
vägförening-a r under tillsyn av länsstyrelsen i orten. Statsbidrag
kan beviljas till sådan v:s byggande. Motorismen, som
kan sägas ha inletts omkr. 1914, kom att medföra nya
och skärpta krav på v:s kapacitet och framkomlighet
och ledde till en utomordentligt kraftig expansion
inom vägväsendet. Ekonomiska resurser tillskapades
främst genom de 1922 beslutade automobilskattemedlen.
Redan på 1930-talet framstod det som angeläget att
överföra vägväsendet helt till statlig regi.
Naturaunder-hållet hade successivt börjat avskaffas, och en
betydande reduktion (från 396 till 170) hade skett av antalet
vägdistrikt, som ombesörjde kommunernas väghållning.
Fr. o. m. 1944 övertogs (enl. lag ’% 1943) kostnaden
för anläggning och underhåll av allmänna
vägar på landet av staten och inom stads el.
stadslik-nande samhälles område av resp. stad el. samhälle.
K. m:t kan dock förordna, att även i dessa fall
Kronan skall stå för kostnaden. Väghållningen handhas för
Kronans räkning av Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
samt vägförvaltningarna i länen, i stad
och stadsliknande samhälle av därtill utsedd styrelse,
varvid ett avsevärt statsbidrag (95 °/o) kan påräknas.
De större och mera principiella frågorna om byggande
av v., om förändring av enskild v. till allmän o. dyl.
prövas av Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i samråd
med vederbörande länsstyrelse. I varje län är
anställd en vägdirektör samt ett antal vägingenjörer
m. fl. tjänstemän för handläggning av vägfrågor. För
upplåtelse av mark till v. på landet samt för intrång,
som orsakas av v., är fastighetens ägare m. fl.
berättigade till ersättning, som, om överenskommelse ej kan
träffas, bestämmes av ägodelningsrätten i orten. I stad
skall staden inom planlagt område kostnadsfritt till-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
