Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Skidor och skidlöpning samt skidans historia och utveckling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skidorna i myten. 71
Ännu viktigare är, att skid-idrotten fått sina
representanter bland gudarne. Nordländingen Eyvind Skaldespiller
(från Helgeland) kallar i ett kväde från omkring 990 Tjasses
dotter Skade »öndur-dls», d. v. s. skidgudinnan, och
islän-daren Einar Skåleglam, hvilken omkring 980 diktade ett
kväde till Hakon jarls ära, ger Uller tillnamnet ander-guden
(àndur jölkr, egentligen andrernas Odén). Märkas bör äfven,
att Skade är af jotunätt. Erinrar man sig, att norrmännen
ofta gjorde lappar och troll till ett, så ligger det ganska nära
att antaga, att Eyvind tänkt sig henne af lappsk härkomst.
Om Uller förtjänar anmärkas, att han i Danmark icke är
gud för skidlöpning, utan för skridskoåkning. Ty om »Ollerus»
säger Saxo, att han, för att färdas öfver hafvet, i stället för
fartyg begagnade ett ben, öfver hvilket han sjungit
trollsånger. Härmed menas, att han gick på »islegger», isben,
den form af skridskor, som våra förfäder begagnade och som
äfven, af en mängd fornfynd att sluta, på en mycket aflägsen
tid varit allmänna i Tyskland. På vissa trakter både i Norge
och Tyskland brukas de ännu i dag. Det är sålunda
säkerligen först i det nordliga Norge Uller blifvit en skidgud,
medan skidlöpningen helt visst aldrig trängt ned till Danmark,
där naturförhållandena ju ej häller inbjuda därtill. Sagan
om den danske konungen Harald Blåtand och Toke, som
måste ränna på skidor utför Kullen i Skåne, har i detta
hänseende ingen betydelse, då hon tydligen härstammar från
Norge, där detsamma också berättas om en konung Harald
och »Hemingen den unge». (Se här nedan.)
I de historiska sagorna omtalas, huru Egil
Skallagrims-son, då han en vinter, cirka 950, i den norske konungens
uppdrag skulle begifva sig till Värmland, men konungens
sändemän öfvergåfvo honom, ställde sig på sina skidor och
fenom natt och dag rände till Oplanden samt vidare norrut
öfver Dovrefjäll till konungen (Egils saga, kap. 71). Att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
