Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 22. Sjöresan i segelduksbåten. — Ankomst till Godthaab
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
underrättelser från kamraterna. 531
Redan den 7 kommo Terkel och Hoseas tillbaka från
Ameralikfjorden med bref från Dietrichson, som sade oss, att
de nu hade det bra. då de hade öfverflöd på mat och visste
Sverdrup och mig i godt behåll i Godthaab. Den 9 blef
vädret ändtligen så pass bra, att en kvinnobåt, som jag fått
låna af missionär Voged, kunde med en besättning, till största
delen bestående af grönländskor, afgå till Ameralikfj orden.
Den dagen lämnade också den andra båten, kallad hvalslupen,
.ändtligen ön, där han hela tiden uppehållit sig.
Vi. kunde nu snart vänta våra kamrater, och
grönlän-darne voro i stor spänning; i synnerhet voro de nyfikna att
få se de bada lapparne, ty sådana människor hade de aldrig sett
förr. De två kajakmännen, som kommo tillbaka från fjorden,
hade för öfrigt noga beskrifvit sitt möte med männen där
inne. »Det var två karlar af det slags folk som brukar bära
långt skägg — så kalla eskimåerna nordmännen — men så
var där två, hvilka voro liksom vi, och de buro en underlig
dräkt o. s. v.» De hade sålunda en ldar föreställning om,
att lapparne, trots all olikhet, voro ett folk som stod på en
kulturgrad mer lik deras egen, och helt och hållet skilde sig
från både danskar och norrmän.
Ändtligen, den 12 oktober, kommo de, och hela kolonien,
europeer så väl som grönländare, voro emot dem nere på
stranden. Stor var den förvåning, lapparne väckte hos grönländarne;
de kallade dem kvinnfolk, emedan de gingo i långa koftor,
som europeiska damer, och med skinnbyxor, liksom grön
ländskorna. Balto tycktes befinna sig väl af all den
uppmärksamhet han väckte och var mycket språksam. Ravna
gick, som vanligt, tvst för sig själf. Han kom fram till mig,
bockade hufvudet och tog mig i hand; han talade ej stort, men
i blicken lyste belåtenhet och glädje.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
