Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KLASSICISMEN I BOM OCH I FRANKRIKE.
Pierre Guérin (1774—1833) — upphofsmannen till »Markus Sextus» —
var den ende af de fyra G., som ej var Davids lärjunge, men han närmade
sig ovilkorligen till deras uppfattning, och David hade nog ej så orätt i sitt
yttrande, att Guérin »lyssnat vid dörren», då han gaf lektioner i sin skola.
Guérin blef själf sedan en ansedd skolchef och direktör för akademien i Rom.
Eftervärlden är kall för hans torra konst och likaså för Girodets. Den
sistnämde (Girodet-Trioson, 1767—1824) — pristagaren framför David år 1810 —
har i sin stora »Scen ur syndafloden» gifvit en stort anlagd, väl utarbetad
men tillkrånglad komposition. Taflan visar en hel familj, som räddat sig
på en brant klippa och som i nästa ögonblick kommer att störta ner i floden.
Alla hänga sig fast vid familjefadern, och han hakar sig fast i en trädgren,
som just håller på att brista. Det hela verkar betydligt sökt i anordningen,
och fult är det i färgen med de svarta skuggorna. »Åtalas begrafning» —
motivet ur Chateaubriands dikt — är ett af tidens olika försök att förmedla
klassisk formgifning med koloristisk hållning.
Girodet var en människa, full af motsägelser, »flera individer inom en och
samma kropp». En god och rättsinnig man likväl. Bortskämd af sin tidiga
framgång, blef han rädd och tveksam, tog ej råd af någon, tålde inga
invändningar, stängde sig inne med sina idéer, gjorde sig ett ofantligt hufvudbry
med studier och årslånga förberedelser till taflor, som ej alltid blefvo utförda.
»Han år», sade David i sin skola, »som en kvinna, som ständigt är i
födslovånda, likväl utan att föda». Och mästaren tillade: »Jag älskar sannerligen
måleriet, men om jag inte kunde åstadkomma något, annat än för det priset,
så skulle jag ge det katten.»
Han var aldrig lycklig. Hans stora förmögenhet orsakade honom
processer och obehag. Han köpte konstsaker och fylde sitt hus med dem men
inredde aldrig huset. Han var nyckfull och oåtkomlig. Trots alla
kantigheter tyckes han ha varit afhållen af sina kamrater, och då han dog efter en
operation, sades det att den stora konsten? främste bärare gått bort.
Francois Gérard (f. 1770, d. 1837) blef familjen Bonaparts och
tidehvarfvets mest eftersökta porträttör, »konungarnes målare och målarnes konung».
Kall och maniererad i sina klassiska kompositioner — den konfektsöta » Amor
och Psyke» m. fl. — var han på porträttets område mera än blott en smidig
och elegant modekonstnär. Men det gäller om hans porträtt liksom om andras,
att de, där målaren varit minst bunden, ha mest att säga. Redan 1795 visade
Gérard så ypperliga bilder som den af hans välgörare, målaren Isabey och
dennes dotter, och porträttet af fröken Bronguiart. Hans senare officiella
porträtt stå sig slätt vid sidan af denna osökta och rättframma bild af den
unga robusta flickan med sin lugna blick och sin säkra hållning med de
bara armarna lagda öfver hvarandra — teckningen lika fast och kraftig som
karaktäristiken rättfram och skarp. Han målade sedan en hel rad af konungar,
prinsar, marskalkar i uniform, och han målade drottningar och prinsessor,
som sitta i massiva empirestolar med de bara armarna sysslolöst i knäet och
kroppen behagfullt vriden och böjd under den lätta, mjuka dräkten. Det är
Norden$oan, Kontihiitoria, 8.
57
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
