Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOM ANTIKEN I FBANKBIKE.
Alexandre Decamps (f. 1803, d. 1860) var jämte Delacroix den mest
utpräglade målaren bland samtidens franska konstnärer. Färgen var hans element,
sinnet för det måleriska, livad det än var och hvar hans öga än smektes
däraf, var den herskande egenskapen i hans temperament. Människan var
för honom en färgfläck i taflan liksom hvarje annan färgfläck — motivet
såg han alltid som helhet, ingenting där var isoleradt, allt flöt samman i en
enda stämning. Han var skapad att måla orienten, i dess motiv fick han
frossa i rika, varma, våldsamma, smekande toner, i färgens saft, prakt och
kraft. Motiv sådana som barnhopen, som kommer rusande ut ur skolan,
turkiska bazarinteriörer, verkstäder eller kaffehus ligga väl för hans röst. Man
beundrade ljusstyrkan i hans målningar liksom hans himlars färgglöd och
öfver hufvud taget hans måleriska teknik. Den införde något nytt, och den
stötte ej tillbaka ens dem, som förargades öfver Delacroix’ våldsamhet. Men
Decamps var alls ej ljusmålare i den mening, som hans moderna efterföljare
blefvo det, han åstadkom ljusverkan genom kontraster med mörka, djupa
färger, genom kompakta skuggor, genom frikostigt användande af asfalt, som
gjort att hans målningar hastigt svartnat och längesedan förlorat sitt
koloristiska behag. Han målade österlandets dager efter regler, som han
metodiskt och våldsamt tillämpade på de olika motiven. Solig friluft med ljusa
skuggor var ej hans sak, han höll sig hälst inomhus eller i trånga gränder,
där solljuset är omstängdt skarpa och bestämda skuggor.
Mångsidig och skicklig målade han äfven bibliska ämnen, i hvilka han lät det österländska
landskapet och kostymen spela en betydande roll, jakt- och djurstycken, och var framstående
som humoristisk tecknare, särskildt i djurfabeln. Han liksom flertalet af den tidens franska
målare lefde för öfrigt indraget och utom världslifvet, uteslutande i och för sitt arbete. Efter
1855 flyttade han till Fontainebleau — den landskapsmålning, som spirat upp och där haft
sitt hufvudsäte, vann hans intresse, och han sökte en ny färgskala, bannlyste asfalten, såg med
nya ögon. Ett fall från hästen under en jakt dödade honom 1860.
Hans rival inom orientbranchen, Prosper Marilhat, som dog vid 36 års
ålder 1847, såg de österländska motiven — landskapet, arkitekturen, staffaget
af människor, hästar, kameler — mindre våldsamt fargpräktigt och brutalt
motsättningsfullt, men han förde poesi in i verklighetsmotiven utan att
behöfva söka den. Hans sträfvan efter klarhet och ljus i luftstudiet bildar
förmedlingen mellan den i sina ansatser våldsamt romantiske Decamps å
ena sidan och å den andra Fromentin och de yngre orientmålarne.
De som i Decamps’ och Marilhats alster saknade den idealitet i formen,
i gruppering, i figurernas ställning och åtbörder, som klassicitetens målsmän
fastslagit såsom oskiljaktig från ett äkta och ädelt konstverk, de funno i en
annan samtida målares alster kompositionens och teckningens klassicitet
förenad med en nyhet i ämnesvalet, som gjorde den unge mästarens ryktbarhet,
en nyhet sådan som hvarken väckte harm eller ringaktning utan endast
hänförelse. På samma salong 1831, där Decamps bröt igenom med sina
färgstarka orientbilder — och där Delacroix’ barrikadbild »Friheten» kom så
många skönhetsålskare att rynka på näsan — representerades den skönhet,
som tilltalade såväl klassicister som romantici, alla utom den mest förstenade
163
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
