Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TREDJE KAPITLET
47
utan minska skäl. Figge ämnade alls icke gå honom
i vägen, han ville foga sig efter gamle Apemann i
allt vad denne kunde begära, — utom
naturligtvis i att bryta bekantskapen med Dina, ty att göra
det skulle ju vara en dumhet och ingenting annat.
Skulle han inte ens få tala med henne för Ulfs
skull? Aldrig hade denne förr plägat se dyster ut,
då hon sällskapade med andra. »Följ med henne du,
så slipper jag», hade han mera än en gång
yttrat.
Men ibland kom det över Figge en känsla av,
att han i själva verket kände sin vän bra litet, och
numera skämdes han nästan att kalla honom för
Apemann.
Det knackade på Figges dörr. Han stod
framför sitt staffli. Svante kom in.
»Vet du vad?» ropade Figge genast emot
honom.
»Nej», sade den andre.
»Jo, jag skall börja måla akvarell — för det här,
det går inte.»
Varpå han med en förtvivlans rörelse kastade
penslarna i ett hörn och slängde paletten långt fram
på golvet, så att oljan från »såskopparna» stänkte
omkring.
Ulf drog ej en gång på munnen. Och Figge satt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
