Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
T. 26
FIGGE
»Vi ska ha likör. Skål, gamla prisse, tack för
länge sen! Det här är alldeles som förr i tiden,
va? Vi ha haft många glada stunder tillsamman, vi
två! — Du ser så trist ut. Du skulle bli refuserad,
det är så nyttigt. Då blir man arg, och då gör man
bra saker. När man har medgång blir man bara
slapp, skål på det!»
Så började Figge att gnola sina gamla skånska
visor, medan ankorna tittade in och slogo med
vingarna, som om de hört dem förut och ville applådera.
Bäst det var frågade han, om Ulf råkat flickorna,
och sedan tillade han utan förberedelse:
»Jag höll på att bli kär — jag var visst kär, tror
jag. Och du var bös på mig, gamle Apemann!»
Ulf stod upp och Figge gick också.
Han tog Ulf under armen och de drevo omkring
liksom förr.
Han drog in honom i ett brasserie där han ville
visa en mängd handteckningar, som sutto på
väggarna — superba saker av en ung fransman, som
var död. Han hade fått blodstörtning. Hette
Pail-let för resten — styv pojke.
Till sist hamnade de uppe hos Figge och då var
han ganska rörd, tackade Apemann för hans gamla
vänskap, rev upp tusen minnen från ungdomen, om
hur man målat och hur man roat sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
