Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
T. 26
FIGGE
Det är allt för violett, va? Verkar litet porslin,
tycker du inte det, fast det är duktigt?»
»Ja, adjö då, gamle Figge! Om vi inte träffa
varandra mera nu — jag reser kanske snart — så tack
skall du ha! Vi råkas väl någon gång! Adjö,
Sten.»
»Frid med dig, Apemann!»
Ulf vände dem hastigt ryggen och gick fort
därifrån. Det var icke den distinguerade parisaren,
som uttalat hans sista ord, utan det var gamle
Apemann från ’inrättningen’ hemma vid Röda bodarna
och från ateljén uppe i Stockholm, från den tid, då
ännu allt låg i knopp, då man hoppades och
väntade, då ingenting ramlat ännu, och då hela världen
var öppen och fri och lyst av vänligt, värmande
solsken.
»Vad skall man göra?» sade Figge till Sten. »Das
Leben ist ein Traum.»
Och medan de gingo upp för trapporna till museet,
balanserade Figge med sin nya pariserkäpp och
gnolade på en av sina otaliga gamla visor:
»Tacka vet jag turkarna,
sitta lugna i divan,
låta odaliskerna
dansa utav bara fan!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
