Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FJORTONDE KAPITLET
155
samvete för honom — han ville helst inte råka
henne.
Aldrig blev han heller fri från minnet av de där
barnsligheterna.
Han gick ut i sin salong igen. Dagens post låg
framme. Han vek upp en tidning och fick där läsa
om sig själv, om Svante Ulf, »vår sant nationelle
konstnär, som aldrig förnekat sitt svenska blod, sitt
nordiska kynne och aldrig tappat bort sig själv i
främmande land, fastän han rönt rättvist
erkännande där.»
Det var förstås en god vän och bror, som skrivit
det där. Men ingen kunde påstå annat, än att den
där vännen var en självständig natur, som utsade
sin egen mening.
Nej, där låg ju ett brev med franskt frimärke!
Från Sten. Sten skrev ibland, när det föll
honom in.
Ett långt, tätt brev.
Sten hade nu verkligen lugnat sig. Den
överretning, som först när han kom till Paris gjort honom
så bitter och ettrig, hade gått över. Han arbetade nu
med kraft och mod men i de radikales leder. På
ackord kunde han ej leva, helt måste han giva sig
åt den sak, vars strid var hans.
Men hem ville han ej komma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
