Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
åsikt, som redan Wachenroder uttalat, att landskapsmålarens uppgift ej är att
efterbilda naturens detaljer utan att fånga och ge uttryck åt den stämning,
naturen i ett visst moment ingifvit. Man kan säga att han mindre målar
stämningen än minnet af densamma. Han kan således nämnas som
föregångare till elt senare skedes syntetister, men hans sätt att se är ett annat
än deras, han nöjer sig med att ge en poetisk stämning i största
allmänhet, och det händer, att denna stämning ligger mera i belysningen än i
naturens karaktär. Inför hans jätteekar, klippor och bergsklyftor kan man
tro sig vara i Appeninerna snarare än i trakten af Stockholm, han ser denna
natur med lika romantiska ögon som C. J. L. Almqvist, som i »Amorina»
befolkar skogarna vid Ulriksdal med röfvarband, placerar raffineradt
lyx-fullt inredda grottor vid Edsvikens strand och låter älskande bygga altaren
i lunderna. På sitt sätt intima äro Fahlcrantz’ rent lyriska stämningar —
utsikt öfver en vidsträckt, leende slättbygd med en hvit kyrka höjande
sig öfver löfskogen, utsikten från Edsberg i sommarkvällen, mildt
silfver-månsken öfver Kalmar slott, rosig solnedgång öfver Gripsholm. Men ofta
är det naturpoetiserande härskande på bekostnad af naturiakttagandet.
Fahlcrantz är motsatsen till sin danske samtida, den nyktre och prosaiske
Eckersberg, som lärde de unga danska målarna att se deras hemlands
karaktär och att trovärdigt, ödmjukt och noggrant ge dess spegelbild i
konsten. —
Den tyska romantikens opposition mot klassiciteten och mot
akademiernas formdyrkan fick liksom dess fordran på nationel anda i konsten
sina förespråkare äfven i Sverige.
Den götiska rörelsen kom med nyromantiken och med nationalkänslans
uppvaknande från Tyskland, närdes af den stegrade fosterländskheten efter
Finlands förlust, trängde in i litteraturen, som efter 1809 visade en
storartad växtkraft och en rikedom, som måste öfverraska, och kunde ej gå
förbi konsten. Kärnan i nordisk diktning och konst borde utgöras af den
nordiska, hellre än af den grekiska forntidens sagor. Det är nu Geijer
diktar om Manhem och Vikingen, Ling om Gylfe, och Tegnérs Svea
sätter fosterländska hjärtan i brand. Ling ifrar för de nordiska myternas
upptagande till konstnärlig behandling — frågan är förut dryftad i
Danmark med Oehlenschläger och Grundtvig som nordiskhetens försvarare.
De unga konstnärerna kasta sig ganska begärligt öfver det nya område,
som öppnats för dem. Götiska förbundet — stiftadt 1811 i afsikt att hos
nordens folk »upplifva minnet af göternas bedrifter» och återuppväcka »den
kraftfulla redlighet, som var förfäderna egen» — föranstaltar en pristäflan för
konstverk med nordiska motiv, och samtidigt med akademiens utställning
1818 äger den första götiska utställningen rum. Den kan knappast
kallas någon oppositionsyttring mot akademien, professorer och stipendiater
deltaga i den och på båda utställningarna synas såväl fornnordiska som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
