Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lande försök, någon skola uppdrog ej den tekniskt osäkre Dahlström. Och
de ungdomar, som slogo sig på denna »fattighusgenre», de öfvergingo i
regel, så snart de själfva lyckades flytta sig utom hemlandets gränser, till
andra motivkretsar.
De borgerliga klassernas lif var så godt som uteslutet ur konsten.
För att lära känna skedets fysionomi och typer få vi gå till porträtten och
till teckningar. Stockholmslifvet omkring 1830 belyses af Hjalmar
Mör-ner (1794—1837) i hans humoristiska teckningar, baler, familjebjudningar,
herrsamkväm med bålar och brorskålar, bilder från den tidens
anspråkslösa värdshus, där hedervärda borgare sitta i tulubb och röka långpipa,
dricka toddy och läsa Argus och det nya Aftonbladet. Från Italien stamma
raderingarna Carnevale di Roma och Napolitanska folkscener, som följdes
af reseskisser i litografi från Paris och London. Utförandet kan vara
di-lettantiskt. Tecknaren kringgår svårigheterna i stället för att söka
öfver-vinna dem, men typernas karaktäristik är ofta både trovärdig och
uttrycksfull.
Hjalmar Mörner var en af de militära konstutöfvare, som den
svenska konsthistorien är så rik på. Grefve och kavalleriofficer, världsman
och glad sällskapsbroder, älskvärd och opraktisk artistslarf, fick han aldrig
rätt tid att förvärfva ett solidt underlag af kunskaper. Under de många
år han vistas i Rom (1816 till 28) arbetar han — mera periodvis än
uthålligt — på att göra sig hemmastadd på områden, som alls ej lämpa sig för
hans lynne. Skapad till tecknare, improvisatör, iakttagare af den lefvande
verkligheten, sträfvar han till att bli historiemålare, gör sig ett förskräckligt
besvår med kalabaliken i Bender, slaget vid Liitzen och asarnas invandring
— sistnämnda ämne ses på en misslyckad dekorativ fris på Rosendal. Den
stora konsten stod för honom liksom för hans samtid hemma som ensamt
värdig en mans allvarliga sträfvan. Till en säker och personlig målningsteknik
nådde han lika litet som de flesta af hans samtida landsmän, de målade
ängsligt med spetsiga penslar, frotterade, laserade och fördrefvo
penseldragen omsorgsfullt och tålmodigt. En enda af dem lärde sig i Paris ett
lif-ligare föredrag, och hans skicklighet och »hardiesse» beundrades ofantligt.
Det var Alexander Lauréus (1783—1823), som lifligt och effektfullt målade
genrescener från Roms gator och från kampagnan, eldskenseffekter i
grottor, bilder från osterior och ruiner. Liksom Mörner hörde han till
1820-talets svenska Romkoloni. I Rom träffades då också Olof Johan
Södermark (1790—1848). Militär som han var, fick han börja sina konststudier
först vid framskriden ålder, hans återstående lefnad upptogs af ett oaflåtligt,
segt och oförtröttadt studium. Efter sin hemkomst debuterade han som
porträttmålare 1829, gjorde stor lycka, behöfde aldrig sakna beställningar,
irien hade den största svårighet alt måla så, att han själf blef nöjd. Hans
styrka ligger i det energiska och sträfsamma studiet, i respekten för
modellen, som han hade för sina ögon. Han var icke den, som nöjde sig
med en allmän och idealiserad likhet, han sökte med tålamod det indivi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
