Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
korativ hållning, Gottfrid Kallstenius (f. 1861), som hälst skildrar
stämningar öfver injsöar och furuskog, Alfred Bergström (f. 1869),
finkänslig kolorist, Edvard Westman (f. 1865), med fast och säkert
studium i stämningar från Frankrike, Åland, Stockholms skärgård, Vilhelm
Behm (f. 1859), ärlig och pålitlig naturskildrare. Vilhelm Smith (f, 1867),
har målat friska vinterbilder med röda lador mot den hvita snön, Erik
Hedberg (f. 1868) målar bergslagslandskap med kraftig lokalstämning, medan
Axel Sjöberg (f. 1866) målar hafsbandet med dess fågellif.
Norrlands-naturen skildras af Carl Johansson och A. Genberg, vestkusten af Johan
Ericson. Gustaf Ankarcrona (f. 1869) har skildrat nordisk smällkall vinter,
solbelyst snö under en gnistrande gröngul himmel med gästabudsfarande
landtbor som staffage. Också sommarmotiv från åker och äng och
ladugård, från vårplöjning och skörd har han gifvit, och hans sätt att
stilisera den uppsvenska naturen är karaktärsfullt nog i anslaget, om ock
en smula programartadt. Gunnar Hallström (f. 1875) har i sina
målningar — midsommardans på logen i sommarnattsljus m. fl. — ännu ej
nått herravälde öfver medlen, men hans teckningar, exempelvis de till
Runebergs »Elgskyttarne», äro stiliserade på ett stort och ädelt sätt.
Svenska folket i sin egen natur, i sitt dagliga lifs miljö målas mindre
ofta — det är en upprepade gånger gjord iakttagelse, att våra
utställningar hufvudsakligen fyllas af porträtt och landskap, medan allt som kan
hänföras till genre är ganska tunnsådt. Det såg en tid ut, som hade
bondelifsskildringen upphört med dusseldorfsgenrens aftynande. De
etnografiskt pålitliga men torrt och temperamentslöst utlörda skånska bilder,
som målades af Jakob Kulle (1838—1898), voro de snart sagdt enda
lifs-tecknen på detta område. Axel Borg målade efter hemkomsten från
Paris en del Nerikesbilder, bondkvarter, torgscener, vinterstämningar från
Örebro. Johan Tirén blef på 80-talet uppmärksammad för sina bilder
från Lappland. Axel Jungstedt målade fiskare och arbetare i stenbrott.
Ivar Nyberg gjorde solida verklighetsstudier, likaså G. Wallén, som äfven
varit verksam som skulptör. Oscar Björck öfverträffade de allra flesta af
sina kamrater i ett fast, gediget återgifvande af modeller och miljö
(»Nöd-skott höres») och i skickligt lösta belysningsproblem (»Romerska smeder»).
Alf Wallander målade — oftast i pastell — tiggargubbar, vedhuggare i
skogen o. d., i bred och robust teknik. August Hagborg målade tvätterskor
och fiskare i Stockholms skärgård och senare motiv och stämningar från
Dalarna. Den första målare, som på allvar bosatte sig i den historiska
bygden vid Siljan, var Emerik Stenberg (f. 1873). Så ofta de färggranna
folkdräkterna från dessa socknar än blifvit använda af målare, så fingo de
nya måleriska värden, så som han använde dem. De starkaste färger —
framför alla stickande rödt och gult — sattes oförfäradt invid hvarandra, och
när solen lyste på dem, blef där en ilsken verkan, som ej var för ömtåliga
ögon men som hade den äkta dalkaraktären lika utpräglad, som i
norrmannen Gerhard Munthes sagokompositioner den östernorska allmogeslöjdens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
