Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Färden - 6. Sundsvall—Hudiksvall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SUNDSVALL- HUDIKSVALL
227
Jag kommer i kontakt med katolicismen så smått genom Thomas
a Kempis, och han, ensam bland alla uppbyggelseförfattare,
förmår ge min oroliga själ lite om också bara tillfällig ro. Jag
kominer med Ingram i nyårsmässan, mitt lutherska andliga högmod
får en grundknäck — någon gång skulle jag vilja belysa, vad
dessa erfarenheter liksom senare studiet av kardinal Newman
betytt för totalismen — jag kommer till Italien, jag går i
romersk-katolska kyrkor, dock utan att aktivt deltaga i gudstjänsten, och
Luther och hela protestantismen faller av mig, så enkelt och
självklart och smärtfritt som efter ett kallbad vattendropparna
försvinna från huden för det enkla naturliga solskenet.
Pantheon, Isola Tiberina, mina favoritnummer i Rom, Monte
Cassino, som reser sig över järnvägen på resan mellan Rom och
Neapel, Katakomberna och till sist som krönet, det svindlande
krönet på alltsammans, det mystiska Assisi, den segrande
Golgala-kullen mot himlen höljd av doftande oliv.
Jag ser ännu framför mig en fattig pilgrimsniunk från fjärran
i sina slitna sandaler och sin trasiga kåpa med knäppta händer
som i extas skåda högt över denna världen upp mot katedralen
med Franciscus’ grav, mumlande på bruten italienska:
— Fratello! Piccolo fratello!
Denna gråa, kalla, regniga söndagsmorgon vid det brunklippiga
bottniska ödehavet stiger plötsligt allt detta för min inre blick —
varför?
Och jag ryser. Ryser över de ännu av anden icke erövrade och
ny- och omskapade länderna, där Luthers skogshjärta ur
björnarnas och vargarnas rike har sitt hemvist.
Det här: jätteblocken, de ilsket skriande tärnorna, det
färglösa, mullrande havet, urtidsminnena, det är protestantismen, det
är vår lilla stackars själ eller vår fruktansvärda brisl på själ och
vår ännu ordlösa längtan till själen och till befrielsen.
Men som det nu en gång är, älska vi det.
Det blev vårt.
Och det innebär en uppgift att ge vårt liv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
