Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fl 66
DEN FÖRSTE
VII.
Landshöfdingen stod i Åbords stora sal med
champagneglaset i hand och talade för Olof
Lomark, som blifvit utnämnd till riddare; och
decemberstormen dånade i parkens trädkronor.
Han framlade i officiell ton de synpunkter,
man borde anlägga på herr riddarens och
grosshandlarens gagnrika och betydelsefulla lif, han
rosade affärsmannen, vördade kommunalmannen
och vidrörde riksdagsmannens lokalpatriotiska
insats samt frambar slutligen hela provinsens djupt
kända tacksamhet i sin skål!
Sedan skålen druckits, svarade Olof Lomark
omedelbart, på följande sätt:
Herr landshöfding! Mina damer och herrar!
I sanning har Gud, den allsmäktige, han, som är
långt förmer än jordiska furstar och troner och
allt, varit stor i nåd mot mig, hans allra ringaste
tjänare.
Mitt lif stupar nu mot dödens rum, mitt hår
är hvitt som snö, min rygg är böjd, och jag
känner mer och mer årens tyngd på mina axlar.
Men när jag skådar tillbaka sjuttio år i
tidens gång och skådar för mitt inre öga, hur åren
ha förgått, då darrar jag inför allt, hvad Den Evige
låtit mig skåda och upplefva, och allt, som jag
blifvit ett ovärdigt medel i hans hand att utföra.
Då ser jag långt, långt borta en gammal man,
och jag kan säga, att den gamle mannen har i
sextio år left i mitt hjärta. Ingen af eder, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
