Note: This work was first published in 1994, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
om. Han talade inte i vädret. Han ville säga dig något.
Och hon Ellen var ju inte någon flicka vem som helst.
Hon var en ansvarig kamrat på uppdrag. Det var
partiet jag talade med. Det borde jag förstått från början.
– Men du skall nödvändigtvis fåna dig.
Fast mitt i denna uppgörelse där jag plötsligt också
börjar se mig själv vid bordet på kaféet bli allt töntigare
och töntigare där jag sitter och bligar på Ellen under
det den flintskallige söker berätta något mycket viktigt
för mig ser jag rakt in i hennes ögon igen och det suger
i hela kroppen och plötsligt har jag åter hennes lukt i
näsborrarna.
Jag har kommit hit till Beograd för sent. Kanske hade
det funnits en möjlighet i höstas. Nu går det inte.
Egentligen skulle jag kommit direkt hit till Beograd för
fyra månader sedan som jag tänkt mig från början. Då
när major Malcolm Hamilton tittade på mig och sade:
– Flygsoldaten passar nog inte i det militära.
När jag gick därifrån hans expedition var lumpen
över för min del. Det var på bussen från Barkarby in till
staden jag sedan bestämde mig för att ta mig till
Grekland och rapportera från frihetskampen mot britterna
och monarkofascisterna. Jag hade ju fått ett år till
skänks. Det måste användas på riktigt sätt.
Jag hade ringt på hos faster Elsa och farbror Gösta i
Råsunda. Där kunde jag alltid bo. Elsa hade ju ofta haft
hand om mig som barn. Gösta hade varit min
förmyndare när Alva och Gunnar var i Amerika under kriget.
Där hade jag lämnat min skrivmaskin, mina
manuskript, min sovsäck och min ryggsäck när jag ryckte in.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
