Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
deras verk äro de största nidingsdåd, så unga som mina döttrar
voro, endast tolf vintrar hon som var äldst! Hit är jag kommen,
sade Hord, och jag dräpte dessa dina döttrar, som fastmer voro
ganska försigkomna; men jag vill utfinna tröst åt dig. Resen mälte:
lyckosamt gånge dig, vän, vare du välkommen och kom hit! Hord
genmälte: det likar mig icke på något vilkor, mig har mycket ondt
vederfarits, och nu båtar föga, sedan jag i vår for till sjös med
fosterbröderna. Räck du gerna din stång till mig, så att jag må
gripa i den! Resen talte: det kan jag väl göra, ty icke har något
enda skepp kommit hit, utan att jag stuckit spetsen igenom dem
och dragit dem så upp till mig, och månde jag nu räcka stången
ofvanifrån till dig. Hord fattade i den, som han önskade. Men
under det de talats vid, hade han bundit sig fast vid stenen med
ett tåg. Jätten drog åt sig mycket kraftigt. Hord sade: tag i du
fastare och bättre, kamrat, ty icke är jag alltför lätt. Jätten
stack spetsen ned å berget och ryckte till så hårdt, att han sjönk
ned i berghammarn ända till brokbältet; men Hord vardt dervid
så faren, att han höll på att slitas sönder ben från ben. Resen
sade: du är tung, jemnliten! Vanför är du i skuldrorna, sade Hord.
Förty spände jätten dem ännu mer, så det hven om, till dess att
stenen lossnade, som Hord hade bundit sig fast vid, och hofs denne
från jorden sex alnar högt. Med detsamma slapp han af spetsen,
och jätten damp baklänges, men Hord kom ofvan med stenen, och
låg han länge i sanslöst tillstånd. När han qvicknade vid, sade
han: vida mindre stark är du, jemnstor, än jag mente, och förmår
litet, efter som du icke låter mig komma upp på berget. Följ nu
mitt råd och gack ned till afsatsen å berget, luta dig sedan väl
framåt och töj dig som mest! Resen lät dåra sig häraf och gick
ned å afsatsen, sträckte ut halsen och räckte stången ofvanifrån.
Hord grep i stången och ryckte jätten ned från berget, så att
hvart ben i honom brast. Men Hord löste sig, rände straxt upp
på berget och kom till en stor klippgrotta, der Yma träffades.
Hon föll honom till fota; han skänkte henne lifvet. Der uppehöll
han sig om vintern i hålan. Der var öfverflöd på guld och silfver,
som jätten hade egt. Under den kommande våren tog han der en
värdefull ring, en skjorta och en stor pung med guld. Yma gaf
han klippgrottan och allt godset. Hon bad honom åkalla sig, om
han hade behof af någon härhjelp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
