Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Per Daniel Amadeus Atterbom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
31 Per Daniel Amadeus Atterbom.
Yind arnes berättelser.
(Cr "Lycksalighetens Ö".)
Brant bergshöjd; öfverst, i en med mångfaldiga spetsar,
liksom torn, försedd klippmassa, visar sig en rymlig,
hvälfd Grotta. På något afstånd skönjes en hafsfjärd
i dimma. Tvenne mot hvarandra lutande, pelarlika
fjällstyeken bilda till grottan en triangelformig ingång.
Svalor, tranor, lommar, vindspolar och stormfåglar
hafva byggt sig nästen öfver och i trakten af ingången.
Grottan upplyses af lyktgubbar, som sväfva omkring
hvalfvet och väggarna. Midt uti, på en eldstad,
upp-flämtar då och då en halft förkolnad glödhög.
Framför eldstaden sitter Vindarnes Moder Anemotis,
en urgammal, näston oformligt storväxt gumma, klädd
i en svart, fotsid kofta , med ett eldrödt hufvudkläde,
under hvars ofantliga, beständigt af och an fladdrande
snibbar det långa, graa håret likaledes oupphörligt
fladdrar omkring ryggen och skullrorna. Vindarnes
Höfdingar, utom Zephyr, äro lägrade på sidorna, med
sina svenner bakom sig. De dricka ur horn, som gå
friskt omkring. Det lider mot dagbräckningen.
Anemotis.
Så har jag nu inhämtat edra råd,
Hvad för de nästa dagar är att göra.
Jag tackar er, och tror att Äolus
Skall ock bli nöjd med de beslut vi fattat.
Sun nan.
Om blott herr Zephyr, den sjusofvaren,
Ej sätter sig emot.
Anemotis.
Hvad Zephyr menar
I denna sak, jag vet ändå. I re
Han ännu hvila må en liten stund ;
Han är ju barn till lemmar, som till lynne.
Emellertid vi frukostera må,
Och glamma lustigt om, tills röda hanen
Derute manar med sitt skyltvakts-rop
Enhvar till uppbrott, och med halfrädd blick
Den första grynings-strimman tittar in
Igenom öppna dörren i vår bergsal.
Sunnan
sakta till Östan.
Jag tror minsann, att gumman blifvit vitter!
Anemotis.
Men, medan nu I sitten här omkring mig,
Uppfriskade och blidare till sinnes, —
Må hvar och en af er. J tappra söner,
Erinra sig, hvad i går qväll jag bad;
Och redigt, och i ordning mig förtälja
Sitt gårdagsvärf. Du, Sunnan, må begynna!
Du ser så klipsk ut, och du pratar helst.
Sunnan.
På gift och qvalm och ångande kryddor mätt,
Jag drog från Ceylon hit öfver Sahras slätt.
En karavan der sökt, genom mången dag,
I glödhet sand med klagan ett vattudrag.
Förtärd af törst, man hägringar locka såg,
Med gröna öars buskar, med glasblank våg;
Men, hvart som helst den trötta kamelen lopp,
En gulbränd öckens yta bedrog hans hopp.
Tillsist ändock man råkat en dadelpalm:
I skuggan sjöng en källa sin aftonpsalm.
De vise köpmän ströko de långa skägg,
Och sträckte makligt sig inom tältets vägg.
Nu skröt enhvar i kapp af det mod han haft,
Sin vägkunskap, och sina kamelers kraft;
Se’n öfverslog man vinsten, med stolta rop,
Af gull, af elfenben och af slafvars hop.
Jag sände då en qväfvande hvirfvel ut —
Och hastigt tog det högvisa tåget slut.
Blott här och der ett hufvud ur sanden glor:
Men att det räknar längre, jag knappast tror.
Ej blir från svartblå läppar en ed mer hörd!
Den gula månen låtsar, att vara rörd;
Han grinar ömt, och lyser schakalen dit,
Som gör vid läckra rätten sin bästa flit.
När snart de sluga skallar, i krithvitt sken,
Ej prunka mindre rart, än sitt elfenben:
Jag än engång vill skåda de kloka män,
Hur, utan hjernor, likväl de grubbla än.
Gapskrattar.
Anemotis
missnöjd.
Du är dig lik! — Skall du ej nånsin lära
Hvad bildning är? hvad karakter, och seder?
Sunnan skrattar ännu hårdare.
Ja, skratta du! — Jemt gör du mig
bekymmer.
Hanen utanföre gal.
Hör! — Det var första ropet. — Nå, min
Nore?
Nordan.
Med skäl du klandrar, Moder! min broders
nidingsfård;
Om dö han kunde, genast han fölle för
mitt svärd.
Jag annat haft att sköta: att hålla rent
mit haf
Från pysslingar, som söka min bostad och
sin graf.
De spana alla vägar, de fresta tusen grepp:
Än åka de på slädar, än segla de på skepp;
Än tro de, att mitt hem är ett isfält utan tö ;
Än, att i öppet vatten jag bor på solblid ö.
Du känner sjelf, o Moder, mitt slott. Så
säg, velan!
Om slika kräk till gäster j a g härbergera kan ?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
