Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Per Daniel Amadeus Atterbom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
36
Per Daniel Amadeus Atterbom.
Så kyssens i ådrorna blixtrande kraft,
Och nektar-champagnens astraliska saft,
Och ambran, som höjs från mitt purprade
bräm.
Förklara dig blommornas drottnings system.
Rosen än en gång.
(1837.)
(Ur „Blommorna".)
Var jag så, som detta väsen sungit?
Var väl min den nyss förnumna röst? —
Andra tider kommit; länge klungit
Har en annan ton i rosens bröst.
Ej så hjertlös kärleken gestaltar
Skönsta bilden af sitt ljusförbund;
Som jag blommar omkring Ormuzd’s altar,
Så jag blommar ock i Freyas lund.
üu har sett mig le åt fjärils-spratten,
Hvilkas hvimmel kring min spetsgård drog;
Tro ej derför, att jag glömt den natten,
üå min näktergal sin luta slog!
Vore sanning i den spridda sagan
Om mitt sinne, bortvändt ifrån hans, —
Hade döf jag varit för hans klagan :
Skälfde jag väl nu i tårars glans?
Har du älskat? Kan du då förglömma,
Att en sällhet gifs, i stumhet klädd,
Skygg att blicka fram ur helig gömma,
För sin egen ljufva lockning rädd?
Och sä inneslöt jag mig i bladen
Djupare, ju högre hjertat brann;
Men han märkte ej, hur perleraden
Af en himmelsk dagg från ögat rann.
Så vi foro fort: min skald att sjunga,
Jag att glöda, — än med knoppen stängd;
Och med pil på pil mig sköt hans tunga,
Med en lockton, städse mer förlängd.
Men när gryningsstrimman kysste skogen,
Såg jag upp, besegrad af haus klang,
Och all skatten af min känsla, mogen,
Morgonrodnande ur bojan sprang.
Ack! men hans farväl var redan sunget,
Innan så min låga frambröt bel ;
Af förmycken sång var söndersprungen
Af för ömt begär, lians strängaspel.
Nu vällkommen, storm! Den purpurröda
Fursteskruden kläd mig hastigt af;
Blomstrens drottning hofs det att förblöda
Just utöfver Sångardrottens graf.
Bolmörten.’
(Dr „Blommorna".)
Det lystna, det mättar först då sin lust,
När dess väg åt dunklet och skarnet bär;
Det egna, det frodas först då med must,
När till gift det blir, som allt annat tär.
Fägg från dig din barnsliga fasa!
Min rot är söt ....
Du njöt? du njöt? —
Hvad? Är det ej trefligt att rasa?
Hur platt ar all skogsbygds, all oskulds pris !
I landsvägs-diken, i stadsbo-gränd,
Der vinkar och ångar mitt paradis,
Der ser under lugg jag på mången känd.
Utrota mig vilja de vise ____
Jo pytt! jo pytt!
På nytt, på nytt
Står jag upp, der de höglärdt förbise.
De dumma, de dygdiga växter puts
Jag gör med min ändlösa fruktsamhet.
Du ser i min kalk blott chaos och smuts?
Ett täckare färgspel jag aldrig vet!
Hör mig i förtroende hviska:
Var fordomsfri! —
Ha, ha, hi, hi!
Hos mig bor det muntra, det friska.
Ett värmande rus, med en koller på,
En tärna från gatan, ett pharao-bord,
En räfkrok till lyckan, med dunster blå
Om menniskorätt och fädernejord:
Allt leder till målet din kosa:
Till Faderns hem,
Der värdig lem
De svaflade stallbröder rosa.
Kort sagdt: vara till, är ett dåligt skämt;
Små roliga ögonblick dock jag liar;
När en själ blir bedöfvad, ett hjerta klämdt,
När en yrsel igenom hvart sinne far!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
