Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Esaias Tegnér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
70 Esaias
Snart stormen tiger,
Och solen ler,
Och fridén stiger
Från himlen ner.
Kring bygden skallar
Blott fröjd och ro,
Och under tallar
De frie bo.
Och dagen firas
Med dans och lek,
Vår panna siras
Med krans af ek.
Den fyllda kannan
Kring laget går,
Och ingen annan
Är skåln än vår.
Let Eviga.
Väl formar den starke med svärdet sin verld,
Väl flyga som örnar hans rykten;
Men någon gång brytes det vandrande svärd
Och örnarne fållas i flygten.
Hvad våldet må skapa är vanskligt och kort,
Det dör som en stormvind i öcknen bort.
Men Sanningen lefver. Bland bilor och
svärd
Lugn står hon med strålande pannan.
Hon leder igenom den nattliga verld,
Och pekar alltjemt till en annan.
Det Sanna är evigt: kring himmel och jord
Genljuda från slägte till slägte dess ord.
Det Rätta är evigt: ej rotas der ut
Från jorden dess trampade lilja.
Eröfrar det Onda all verlden till slut,
Så kan du det Rätta dock vilja.
Förföljs det utom dig med list och våld,
Sin fristad det har i ditt bröst fördold.
Och viljan, som stängdes i lågande bröst,
Tar mandom, lik Gud, och blir handling.
Det Rätta får armar, det Sanna får röst,
Och folken stå upp till förvandling.
De offer, du bragte, de faror, du lopp,
De stiga som stjernor ur Lethe opp.
Och dikten är icke som blommarnas doft,
Som färgade bågen i skyar.
Det Sköna, du bildar, är mera än stoft,
Och åldren dess anlet förnyar.
Det Sköna är evigt: med fiken håg
Vi fiska dess gullsand ur tidens våg.
Så fatta all Sanning, så våga all Rätt,
Och bilda det Sköna med glädje!
De tre dö ej ut bland menskors ätt,
Och till dem från tiden vi vädje.
Hvad tiden dig gaf må du ge igen,
Blott det Eviga bor i ditt hjerta än.
Sången.
Har du betraktat diktens lunder
Med gyllne frukt i löfvens skygd?
Och silfverbäckar gå derunder
Och leka i den gröna bygd.
Hur skönt de glada landskap skifta
I morgonrodnan purpurfärg!
Hur hoppets gröna fanor vifta
Uppå de solbeglänsta berg!
Hvi klagar skalden då? Hans flamma
Är hon ej gode Gudars lån?
Hvi sörjer han, den otacksamma,
Det Edén, han ej drefs ifrån?
Har han ej qvar ännu dess dalar
Med grönklädd vår, med gyllne höst?
Och sjunga ej dess näktergalar
Alltjemt ur djupet af hans bröst?
Med himmelsk fröjd den gudasände
Omfamnar lifvet som en brud.
Hvar inre syn, hans hjerta tände,
Han präglar ut i bild och ljud.
Den verld, som i hans barm låg fången,
Se, fram i dagen har hon gått.
En evig längtan är ej Sången,
Han är en evig seger blott.
Gif akt! Den höga Genius svingar
Med klang utöfver haf och jord,
Med morgonrodnaden till vingar,
Med manteln af en Majsky gjord.
Så glad som fåglens morgonqvitter,
Så stark, som åskan, då hon slår,
Och evighetens cirkel sitter,
Bland rosor gömd, omkring hans hår.
Han vet ej af den mörka sagan
Om trånad utan mod och hopp.
Han känner ej den veka klagan,
Ej missljud, som ej lösas opp.
Hans saknad är en flod, som brusar
Melodiskt mot det sökta haf;
Hans suck är vindens lek, som susar
Emellan blomstren på en graf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
