Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Esaias Tegnér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Esaias Tegnér. 73
Se, nattens stjernor blossa
På grafven längese’n,
Och hundraårig mossa
Betäcker hjeltens ben.
Det herrliga på jorden,
Förgänglig är dess lott!
Hans minne uti Norden
Är snart en saga blott.
Dock — än till sagan lyssnar
Det gamla sagoland,
Och dvergalåten tystnar
Mot resen efterhand.
Än bor i Nordens lundar
Den höge anden qvar:
Han är ej död, han blundar,
Hans blund ett sekel var.
Böj, Svea, knä vid griften,
Din störste son göms der.
Läs nötta minnesskriften,
Din hjeltedikt hon är.
Med blottadt hufvud stiger
Historien dit och lär,
Och Svenska äran viger
Sin segerfana der.
TJr „Axel".
Det var en afton. Qvällen låg
Och drömde på sin bädd i vester,
Och tysta som Egyptens prester
Begynte stjernorna sitt tåg.
Och jorden stod i stjerneqvällen
Lycksalig som en brud, som står
Med kronan i de mörka hår,
Och ler och rodnar under pellen.
Af dagens lekar trött och varm,
Najaden stilla låg och myste,
Och aftonrodnan satt och lyste,
En präktig ros, i hennes barm,
Hvar kärleksgud, som legat bunden
När solen sken, blef lös och red
På månens strålar upp och ned
Med pil och båge genom lunden,
Den dunkelgröna äreport,
Der våren nyss sitt intåg gjort.
Ur ekarna slog näktergalen;
Den sången klingade i dalen
Så öm, så oskuldsfull, så ren.
Som något qväde af Franzén.
Det var som om naturen sade,
Att nu sin herdestund hon hade,
Så lifligt och så tyst ändå,
Du kunde hört dess hjerta slå. —
Då gingo med förtjusta sinnen
Bredvid hvarann de unga två:
Som brudpar vexla ringar, så
De vexlade sin barndoms minnen.
Han talte om de glada dar,
Då i sin moders hus han var,
Det furutimrade, det röda,
Som stod bland tallar högt i Nord,
Och om den kära fosterjord,
De kära syskon, alla döda.
Han talte om, hur mången gång
Den gamla, djupa kämpesång,
De läderbundna sagoskrifter,
Hans längtan väckte till bedrifter,
Och hur i drömmen mången natt,
En kämpe utaf stål, han satt
På tolffots höge gångarn Grane
Och red, som Sigurd Fofnisbane,
Igenom Vafurlågor hän
Till Minnets mö, hvars borg på fjällen
Stod flammande i månskensqvällen
Uti en lund af lagerträn.
Qväft blef hans bröst, qväf blef hans kammar,
Han flydde mellan skogens stammar
Och steg med barnslig glädje opp
Till örnen uti furens topp,
Och gungade för nordanvinden ;
Det svalkar hjertat, svalkar kinden.
O! den som finge åka i
Den vagn af moln, som far förbi,
Och draga fjerran öfver fjärden
Långt bort uti den sköna verlden,
Der segren vinkar, ryktet står
Med krandsen för den tappres hår,
Och der kung Carl (han har allenast
Sju och ett halft år mer än du)
Med svärdet plockar kronor nu
Och, gudaskönt! ger bort dem genast.
Vid femton år min moder höll
Mig längre ej, med gråt jag föll
Till hennes barm, och drog till Polen.
I lägret se’n mitt lif försvann,
Och troget som en vakteld brann
Det bland kanonerna och stålen.
Men såg jag fåglarna ibland,
Som närde sina små och smekte,
Såg jag ett barn, som låg och lekte
Bland blommorna vid bäckens rand;
Då syntes tomt mig krigets dunder,
Och fridens bilder växte strax
Uti min själ, med gyllne ax,
Med glada barn, med gröna lunder.
Och vid en stilla hyddas dörr
En flicka stod, och qvällens flamma
Låg på dess anlet, just det samma,
Jag stundom sett i drömmen förr.
7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
