Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Esaias Tegnér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
77 Esaias Tegnér.
Hvad Norden djupt, hvad Södern klangfullt
har,
Ett bortglömdt barn, som kom i samqväm
sällan,
Steg fram och speglade sin bild i källan
Och häpnade att se, hur högt, hur skönt
det var.
Och då sjöng Gyllenborg, en mäktig
ande,
Fast stundom rimfrost på hans vingar läg.
Ack, klippor finnas der vi alla strande,
Och äfven dikten har sin frusna våg.
Men stark var bågen, som den ädle spände,
Och pilen skarp, som sökte opp sitt mål,
Och allt hvad menskohjertat djupast kände
Steg fram och gret i menniskans elände,
En djup, oändligsuck, vårt slägtes modersmål.
Bredvid hans sida, drömmande och stilla,
Satt Creutz och band på rosor utan tagg,
Och diktade om Atis och Camilla
En sång af vestanvind och morgondagg.
Den Sången är en dröm ur gyllne åren,
En gång i lifvet af hvart hjerta drömd,
Fast ej så skön, fast ej så himlaboren:
En sång så ljuf som lärkornas cm våren,
Öm, enkel, oskuldsfull — och derför är
han glömd.
Gif plats, gif plats , ty Nordens vingud
nalkas,
Och sången svärmar kring hans vigda mund.
Hör hur ban skämtar, se hur gladt han skalkas
Bland nymferna uti den gröna lund.
Men ack! hans glädje ligger ej i kannan,
Ej i idyller, som han kring sig strött;
Hans druckna öga söker än en annan,
Och märk det vemodsdraget öfver pannan,
Ett nordiskt sångardrag, en sorg i rosenrödt.
J Djurgårds-ekar susen vänligt öfver
Den störste sångarns bild, som Norden bar!
Det fins ej tid, som dessa toner sofver,
Det fins ej land, som deras like har.
En sång, som växer vild, och likväl ansad,
Bär konstens regel, men försmår dess tvång,
Till hälften medvetslös, till hälften sansad,
En gudadans på gudaberget dansad
Med Faun och Gratie och Sångmö på en gång!
Dernäst hör Lidner: »grafvens portar
knarra
»På tröga gångjern, domen förestår,
»Och lampans matta sken på marmorn darra,
»Och midnattsklockan ifrån tornet slår.«
Förstörd, förvissnad före mogningsstunden,
En rik, men sönderbruten harmoni,
En Genius, ack! för djupt i stoftet bunden,
Hur ömt begråter han i lagerlunden
Hvar likes qval: du hör hans eget deruti.
Men som en stilla sommarqväll på landet,
När daggen darrar uti blomsterskåln,
Och aftonrodnan knyter rosenbandet
Kring vesterns lockar, kring de lätta moln:
På ängen samla sig till dans de unga,
De gamle till rådplägningar i byn,
Sitt matta guld i vinden skördar gunga,
Hvar blomma doftar, alla fåglar sjunga,
Och frid och salighet se ner ur aftonskyn:
Så är det i din sång, o Oxenstjerna,
Italiens himmel öfver Nordens berg !
Din sångargratie är en sydlig tärna,
Och sydlig äfven glöden af din färg.
Hvad solglans ligger öfver dagens stunder,
Hur klangfull lian genom skörden går,
Och hoppet, lifvets tröst och diktens under,
Hur blef det diktadt under furulunder!
Jag undrar mången gång, men gläds, att
du var vår.
Och Kellgren, som »af skönhet och
behagen
»Oss än en ren och himmelsk urbild ger!«
Se’n nya skapelsen stått fram i dagen.
Hvad ha vi andra till att skapa mer?
Hur klingar Svenska lyran i hans händer,
Hur ren hvar ton, hur skär, hur silfverklar!
Ack! i mitt öra, hvart jag också länder,
Den diktens grundton ständigt återvänder,
En dunkel melodi ifrån min barndoms dar.
Men hvad är lyrisk klang på silfvervågor,
Och evig blomdoft uti blånad luft?
Den ädle skalden har ock andra frågor,
Och skönhet vill han, men jemväl förnuft.
När Kellgrens snille slog de stora slagen,
De blixtrande, för sanning, rätt och vett,
I skämt och allvar, hur det flög för dagen
Kring land och rike, och en hvar betagen
Sprang upp och undrade, att han ej förr
det sett!
Roms sångargudar flyttade till Norden
Med Adlerbeth, — en Romare i slägt
Med dem till andan, icke blott till orden, —
Och tjuste åter i sin nya drägt.
Och Rosenstein, så hög som han till sinnes,
Så klassisk, bandet uti sångens krans,
Fast icke sjelf en sångare, — hvar finnes
Den Svenske skald, som ej med tårar minnes
En själ så ljus, så ren, så faderlig, som hans?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
