Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frans Michaël Franzén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
98
Frans Michael Franzén.
Champagne Vinet.
Drick! de förflyga de susande
Pärlorna: drick!
Skynda! det ljufva, det ädla, det höga
Söker du fåfängt, sen anden förgick.
Dåren, sora fäste vid skummet sitt öga,
Vatten, blott vatten, på läpparna fick.
Njut! de försvinna, de tjusande
Stunderna: njut!
Ytterst förfinade, känslan och löjet
Reta och domna i samma minut.
Snappa i flykten behaget och nöjet:
Högst är raketen, i det han går ut.
Snar är på jorden den rusande
Glädjen, ack! snar.
Fångad af ynglingens spända förhoppning,
Än ur en drufva, förädlad och rar,
Än från en munn, lik en ros i sin
knoppning,
Strax till sitt hem öfver molnen hon far.
Den enda kyssen.
Du far då bort, och lemnar mig på stranden,
Att stå en bild och blicka efter dig.
Ännu en gång ur slupen räck mig handen;
Ännu en gång ur hufvan le åt mig.
Den är förbi, den himmelskt sälla tiden,
Då till ditt rum jag smög mig då och då,
Och fraset blott utaf din klädnings siden
Förtjuste mig, som väntade på tå.
Och lukten blott af blomstren, som du skötte,
Jag vet ej hvad så älskvärdt sade mig:
Till dess du kom, och jag dig hänryckt
mötte,
Och stod der stum, blott för att se på dig.
Det är förbi: — jag får ej mer dig höra,
Än vid din båge, än vid ditt klaver,
Och lutad stå bakom din stol, och röra,
Tätt vid din kind, den lock, der faller ner.
En enda kyss, den första och den sista,
Skänk mig till slut, som åt en bror, en vän,
Jeg ser en tår ur dina ögon brista:
Ack! låt mig blott få kyssa af dig den.
Din stolta slägt skall se det, och förlåta:
Det är ju allt, hvarom min kärlek ber.
Ett lydigt barn, han sen går tyst, att gråta,
Och minnas blott, och alldrig se dig mer.
Mins äfven du mig någon gån g der borta?
Dock, nej ! förgät mig och var lycklig, du!
Och jag? — Min sorg skall nog sig sjelf
förkorta.
Till dess gör den, blott den, mig säll ännu.
Stjernorna.
Lilla Fanny såg så glad
Upp åt stjernorna, och sad’:
»Med hvad många ögon ser
Gud på Fanny ner.«
»Gud också här nere är,
Fanny! Ser du blomstren der?
Som Guds ögon, äfven de
Vänligt på oss se.«
»Mamma! nu först skön och klar
Står han för mig, vet du hvar?
Der! i dina ögon ser
Gud på mig, och ler.«
Ur „Naturbilder",
Modren vid vaggan.
Vyss! vyss!
Mamma sjunger och barnet lyss.
Vyss! vyss!
Pärlan ligger i blommans barm,
Barnet hvilar på Mammas arm.
Akta, lilla ärla,
Spill ej blommans pärla.
Stilla, katt, och tyst, du hund:
Barnet sofva vill en stund.
Vyss! vyss!
Barnet tystnar vid Mammas kyss.
Vyss! vyss !
Blomman sluter sin knopp igen:
Barnet gör så med ögonen.
Tittar skälmen åter?
Snäll, som dock ej gråter!
Liten vill i vaggan ner:
Mamma der på honom ser.
Vyss! vyss!
Mamma sjunger och barnet lyss.
Vyss ! vyss!
Fågeln ligger så trygg i bo:
Liten får i sin vagga ro,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
