Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Erik Johan Stagnelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
148
Erik Johan Stagnelius.
Stolt vandrar Jordanen
Den ilande banen:
Mildt vattna hans tårar
Jerusalems mur.
Till drottning dig kröna
Skall Yerldsfurstens hand.
Du är i hans sköna,
Förlofvade land.
0, nalkas ej qvällen med facklornas brand?"
»Hvad ödsliga länder!
Från Dödshafvets stränder
Förfärliga töcknar
Stå qväfvande opp.
Din vår är så kulen;
Din flod, ack, hur mulen,
I svartbrända öcknar
Hemskt kröker sitt lopp.
Din magt och din ära
Ej tjusa min hog,
Se’n en gång de skära
Guds himlar jag såg,
Der Ordet sig speglar i lifskällans våg.«
»Se Libanons fjällar!
Med tidiga qvällar
Omskygga hans toppar
De vandrandes stig.
I nattliga schakter
Planeternes vakter
Guld, silfver och koppar
Der vårda åt dig.
Se, vinbergen sjuda
Af färger och lust.
Snart drufvorna bjuda
Sin fradgande must,
Vid bäckarnes hviskning och vindarnes pust.«
»Fritt glöde de klara
Metallernas skara,
Af stjernorna ammad,
I grufvornas natt!
Fritt mogne din ljufva,
Nektariska drufva,
Af solen beflammad,
Sin fuktiga skatt!
Din lust jag föraktar,
Din skimrande mull;
Till himlen jag traktar:
Af fröjd är den full,
Af oskuldens silfver och kärlekens gull.
Mig lockar azuren,
Den högre naturen,
Dit stjernornas dyrkan
Och tidens ej hann,
Der sanningen prålar
I urtankens strålar,
Och Christus och kyrkan
Betrakta hvarann.
Klart gjuter kring polen,
I helgonens krans,
Den andliga solen
Sin eviga glans.
Djupt hvimlar derunder planeternes dans.«
V. Flyttfåglarne.
Se foglarnes skara!
Till främmande land
De suckande fara
Från Gauthiods strand.
Med vädren de blanda
Sitt klagande ljud.
»Hvar skola vi landa?
Hvart för oss ditt bud?«
Så ropar den fjädrade skaran till Gud.
»Vi lemne med oro
De skandiske skär:
Vi trifdes, vi voro
Så lycklige der.
I blommande lindar,
Der nästet vi byggt,
Balsamiska vindar
Oss vaggade tryggt.
Nu sträckes mot okända rymder vår flygt.
Med rosiga hatten
På lockar af guld,
Satt midsommarsnatten
I skogen, så huld.
Ej kunde vi somna —
Så däglig hon var —
Af vällust blott domna,
Tills morgonen klar
Oss väckte på nytt från sin brinnande char.
Ljuft träden då sänkte
Kring tufvor sitt hvalf,
Dem perlor bestänkte,
Der törnrosen skalf.
Nu sköflad är eken,
Och rosen har flytt.
Af vindarne leken
I storm sig förbytt.
Af frostblommor hvita är majfältet prydt.
Hvad göra vi längre
I norden? Dess pol
Blir dagligen trängre,
Mer dunkel dess sol.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
